Han var den förbisedda detaljens poet

Rolf Aggestam har gått bort

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Rolf Aggestam (1941–2020). Diktsamlingen ”Mitt i det veka livet” utkommer postumt den 4 januari på Wahlström & Widstrand.
Foto: Johanna Aggestam
Rolf Aggestam (1941–2020). Diktsamlingen ”Mitt i det veka livet” utkommer postumt den 4 januari på Wahlström & Widstrand.

Rolf Aggestam, eller Roffe Aggestam som han brukar få heta, har berättat att vi har hans eländiga skolgång att tacka för hans dikter. Utkörd ur klassrummet och förpassad till skolbiblioteket upptäckte han poesin och idolen Walt Whitman som han sedermera också kom att tolka till svenska, i bland annat Sången om mig själv från 1983 (FiB:s Lyrikklubb).

Nu nås också Roffe säkrast på biblioteket, eftersom han så sorgligt avled i söndags, närmare bestämt klockan 16.21 enligt vännen och poeten Börje Lindström som skriver fint om Aggestam på Facebook: ”Sköterskan öppnade fönstret så att hans själ inte skulle irra runt i sjukrummet. Och själen flög ut genom fönstret och Roffe gick in i det stora mysteriet.”


För den som öppnar en av poetens diktsamlingar kan det vid en snabb blick också se ut ungefär som hos Whitman: en ymnighet, ett forsande. Den som sätter sig att läsa märker dock snart att Aggestam mer eller mindre kommer susande i motsatt riktning: han är det förbiilande ögonblickets och den förbisedda detaljens poet. Att flå en blixt (1998, W&W) heter en av hans bästa diktsamlingar, med en titel som är något av en poetik i sig:

”Skuggan blixten etsat fast i väggen, nej, det korta ögonblicket kofoten drar ut, motvilligt skrikande. Hammaren rätar och slår i. Ryggen värker, handen darrar. På en punkt har jag rätt!”

Verktygen, blåbyxorna, handens arbete, kom över huvud taget att inta en central plats i stockholmaren Aggestams diktning och liv, något som kommer sig av att han 1975 investerade ett författarstipendium i ett ytterligt nedgånget torp i trakten av Näsåker i Ådalen, ett ruckel vars återfödelse spik för spik skulle kunna utgöra ett fruktbart sidospår i hans författarbiografi.


Aggestam, född 1941, debuterade 1973 med Ditt hjärta är ett rött tåg (W&W), i vilken han på sitt typiska vis försöker göra det omöjliga, att fånga ett enda litet ögonblick, den här gången vid Odenplan i Stockholm. 

Sedan följde ytterligare åtta diktsamlingar och en roman, Niagara! (1994), om två åldrande bröder som återförenas och försöker nå varandra under en gråmulen bilresa i mars. Ytterligare en diktsamling, Mitt i det veka livet, kommer ut nu i januari, på Wahlström & Widstrand där Aggestam tillsammans med vännen Gunnar Harding under långliga tider utgjort något av en poetisk ryggrad.

Mellan 1987 och 1996 redigerade Aggestam bland annat förlagets litterära kalender, Halifax, tillsammans med Katarina Frostenson. För en nybakad och lite nervös poet var han en ynnest att få träffa i sådana sammanhang, vet jag av egen erfarenhet. Så sympatisk och lugn, så rolig. Att det ens gick vara på det viset på ett bokförlag!


Också senare skulle vi ha en del med varandra att göra, i samband med att jag blev redaktör för Lyrikvännen som Aggestam själv redigerade mellan 1973 och 1977. Under min tid vid rodret var tidskriften en ekonomisk ruin, men Roffes närvaro på redaktionsrådets möten gjorde att man genast glömde sådan ledsamheter.

Han sken som en sol.

Foto: PER BJÖRN
Rolf Aggestam, längst till höger, tillsammans med författarna Börje Lindström, Peter Curman och Gunnar Harding, demonstrerar 1976 mot den förda kulturpolitiken genom att bland annat kräva statligt stöd till bokhandeln.
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.