Mejla

Karin Pettersson

Jag hälsar barnbarnen det när isarna smält

Bidens räddningspaket pekar framåt – men i Sverige är vi kvar på 90-talet

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Joe Bidens räddningspaket är en förflyttning åt vänster.
Foto: AP
Joe Bidens räddningspaket är en förflyttning åt vänster.

KULTUR

Förra månaden röstades Bidens räddningspaket för pandemin igenom i den amerikanska kongressen. Det innehåller politik som ansågs politiskt omöjlig, otänkbar och ansvarslös för bara några år sedan. Paketet ger en engångsutbetalning till alla låg- och medelinkomsttagare, det förlänger den statliga a-kassan, den ger pengar till barnfamiljer och en kraftig förstärkning till delstaterna.

Just nu diskuteras Bidens gröna infrastrukturplan som innehåller stora investeringar i elektrifiering, tåg och kollektivtrafik. För att finansiera det hela föreslås kraftiga bolagsskattehöjningar. Biden vill också ha en global miniminivå för bolagsskatter för att få stopp på dagens destruktiva race to the bottom där länder tävlar om att sänka skatter. Förslagen är hämtade från vänsterekonomer som Piketty, Zucman och Saez och de är särskilt riktade mot de globala techjättar som i dag plundrar världen på data och sedan betalar minimalt i skatt.


Det är inga perfekta politiska program. Vänsterfalangen inom demokraterna var tvungna att ge upp kravet på en höjning av minimilönen. Förslagen för att ställa om ekonomin till att bli koldioxidneutral är mindre ambitiöst än vad de skulle behöva vara.

Men ändå. En förflyttning åt vänster av Bernie Sanders-lika proportioner, genomförda av en 78-årig mittenpolitiker.

Vad är det som händer egentligen?


För att förstå det måste vi gå tillbaka till 70-talet. Kriserna då bäddade för en ideologisk omsvängning. Från efterkrigstidens fokus på full sysselsättning ansågs nu hotet mot ekonomin komma från politikerna själva och en oansvarig fackföreningsrörelse. Lösningen blev, så småningom, att finanspolitiken stängdes in i strama ramverk och att penningpolitiken skulle hanteras av centralbankernas experter. Det var ett massivt maktskifte, från demokratiskt valda politiker till teknokrater utan kontakt med medborgarna.

Allt fokus låg på inflationen, räntorna och statsskulden. De politiska projekten fick pågå i marginalen, i ”reformutrymmet”.

Denna era, vi kan kalla den för det långa 90-talet, har pågått tills nu.

I dag kan vi se att början till slutet kom med finanskrisen. Ekonomerna misslyckades både med att förutse den – marknader är väl rationella? – och med svaret. Bankerna räddades medan arbetare, pensionärer och unga offrades. Denna de ekonomiska eliternas genomklappning framträder i dag som en central förklaring till det senaste decenniets framgångar för -högerpopulistiska partier och rörelser, för fattiggörandet av miljoner människor och för demokratins kris.


Lägg till klimatkatastrofen, och de politiska och ekonomiska riskerna med den exploderande ojämlikheten. Det är inga detaljer i marginalen, tvärtom har problemen till stor del skapats och förstärkts av underreglerade marknader och den politiska paralys som varit själva -poängen. Det vi ser nu är en uppgörelse med detta och en återkomst för den starka staten.

Klimatkrisen kan inte bekämpas på demokratisk väg om inte en majoritet av medborgarna är med på noterna.

Ekonomhistorikern Adam Tooze pekar på två saker för att förklara Bidens stora omsvängning. Å ena sidan ett slut på den nationalekonomiska doktrin där rädslan för stora underskott i statens budget blivit styrande. I dag är sociala problem och för låga investeringar i klimatomställning mycket farligare problem.


Men det viktigaste är något annat. Det Biden verkar ha insett är att om han misslyckas med att förbättra livet för den amerikanska befolkningen de närmaste två åren, kommer han att förlora sin minimala marginal i kongressen. Och då stängs vägen både för att lösa klimatkrisen och för progressiv politik.

Klimatkrisen kan inte bekämpas på demokratisk väg om inte en majoritet av medborgarna är med på noterna. Den majoriteten kan i sin tur inte formas om inte stora insatser görs för att bryta just ojämlikhet, fattigdom och utslagning. Det är också enda sättet att mildra de allt brutalare sociala konflikter som dagens rövarkapitalism driver fram.

Inget av detta kan göras utan det gemensamma. Det visar inte minst pandemin.


Under det långa 90-talet sågs mer marknad som ett sätt att garantera demokratin. I stället blev resultatet det motsatta. I dag ser vi att kapitalismen gärna parar sig med auktoritära krafter, och att det är starkare motkrafter som behövs.

De senaste decennierna har en järnaxel av ekonomer och mittenpolitiker ägnat sig åt systemförsvar och försiktighet, åt att varna för ”oansvariga” utgifter, budgetunderskott och förespråka högre räntor. Den politiken har bidragit till för låga investeringar, till arbetslöshet, fattigdom och utslagning. Den har gjort klimatkrisen akut och ojämlikheten explosiv.

När krisen kom fanns idéerna på plats. Någon gång måste det väl ske även här?

Valet av Trump och corona är de två slutpunkterna i det långa 90-talet. Vi rör oss nu i ny och okänd terräng. Den starka staten är tillbaka, frågan är om den blir progressiv eller auktoritär. I Tyskland kan nästa kansler bli en miljöpartist, i Frankrike en fascist.


I Sverige är vi fortfarande kvar på 90-talet. Centerpartiet låser politiken, men Socialdemokraterna är själva fast i gårdagen. Pandemin har visat hur eftersatt samhällsbygget är och hur ojämlikt. 

Men det som på andra ställen har blivit en väckarklocka, har ännu inte ändrat något här. Corona och klimatkatastrofen skulle kunna användas som brygga till ett nytt solidariskt samhällsbygge, i stället fortsätter detta destruktiva malande om ansvar för statens finanser. Jag ska hälsa det till mina barnbarn när isarna smält.


Det som ändrade logiken i USA var valet av Trump, men också den vänsterrörelse som formerade sig efter finanskrisen och drog slutsatser av Obamas misslyckade mittenpolitik. När krisen kom fanns idéerna på plats. Någon gång måste det väl ske även här?

Runt omkring oss pågår ett skifte, slutet på en era, början på något nytt. Det är hoppfullt och bräckligt och otillräckligt. Men det är något, och det var längesedan sist.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.