ÅSIKT

Bottenlösa Mumin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Petter Lindgren gör en djupdykning i Tove Janssons vattenskildringar

Foto: Foto: AP
Tove Jansson.

”Först såg han bara gröna bubblor av ljus, sen såg han skogar av tång som gungade över sanden. Den var fint friserad och prydd med snäckskal, skära inuti och vita utanpå. Längre utåt mörknade vattnet mot ett svart hål som gick rätt ner i det bottenlösa.”

Liksom Tove Janssons Mumintroll, här i Kometjakten från 1946, är jag en hängiven badare. Kanske mår jag bara riktigt bra när jag får bada, och då helst i den gröna Östersjön. Eller också är det något med att jag inte mår alls när jag badar, utan bara är, eller tror mig bara vara. Det buteljgröna perspektivet som en variation av Freuds primärprocess, ett fåfängt upprepande av rörelsemönster och sensationer för att återerövra tillståndet innan det arma människojaget spjälkades ut ur moderskroppen, den stora oceanen.

Muminmamman kommer själv störtande ur vågorna en stormig natt, i Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv (1950), och det är till vattnet Mumin söker sig när mamman är försvunnen. I den tecknade serien Muminfamiljen (1953) blir trollet rent av suicidalt av saknad, vilket Alice Eggers tidigare uppmärksammat på dessa sidor. ”Hellre döden än ensamheten – när varenda en utom jag har pappor och mammor och fruar”, resonerar Mumin. Hans försök att gå i sjön misslyckas dock, eftersom han simmar så bra. Det är inte alls roligt att simma när mamma inte ser på, konstaterar han i samma serie. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Längst ut på muminernas brygga står förstås det lilla badhuset, som en symbol för faderns ordning. Det är uppfört av Muminpappan, i linje med det sena 1800-talets nymornade intresse för havsbad. Med snickarglädje och kulörta fönsterglas, men också präglat av den prydhet och överdrivna respekt för det våta elementet som rådde vid tiden. ”För det första badet äro tre vågor nog. Hvad derutöfver är, det är af ondo!” , menade till exempel en anonym läkare i den lilla skriften I badkappa från 1890.

Badhuset har en central placering i Trollvinter (1957), där Mumin återigen krisar och håller sig vaken medan resten av familjen går i ide. Hans känsla av främlingskap inför sig själv och sin roll i familjen får sin parallell i den vintriga Mumindalen, och han söker sig åter till stranden. ”Här brukade jag dyka, viskade Mumintrollet mycket tyst och tittade på de gula avbrutna vasstråna som stack upp ur isen. Vattnet var alldeles varmt och jag simmade nio simtag under vattnet.”

I det utkylda badhuset har främlingen Too-ticki bosatt sig med sina fem osynliga näbbmöss, och hon förbjuder Mumin att öppna hörnskåpet med familjens badkappor och hemulen av gummi, trots trollets uppenbara behov av någonting säkert och hemvant mitt i allt det nya och oroande. ”Det är pappas badhus, sa Mumintrollet. Too-ticki tittade allvarligt på honom. Du kan ha rätt och du kan ha fel, sa hon. I somras var det en pappas, på vintern är det Too-tickis.”

Vilken hemlighet som döljer sig i skåpet ska inte avslöjas, men när Mumin väl öppnar dörren till det tycks hans kris eller frigörelseprocess vara över. Nu befinner han sig i den ”behärskande fasen”, som Anna Wahlgren uttrycker det i sin bok om barnuppfostran, Barnaboken. Äntligt har solen orkat upp över horisonten, och också på vintern går det att bada, lär oss den sportiga men jobbiga hemulen som hugger upp en vak.

I Kometjakten, den mest ångestfyllda och (kanske just därför) mest omarbetade Muminboken, beger trollet sig ner i det där ”bottenlösa” som vidgås i inledningscitatet. En komet hotar att utplåna Mumindalen. Marken täcks av aska, och hettan får havet att torka ut och försvinna. ”Inga stora gäddor mer”, klagar Snusmumriken, innan det hemåtvändande sällskapet med Mumin i spetsen klättrar ner i den stinkande avgrunden, förr en stor havsvik.

Det är ett fascinerande antibad, med rekvisita i form av skelett och gamla vrak, men också en bild av förvisning och utplåning som återkommer på flera håll i Janssons författarskap, som till exempel i den självbiografiska Bildhuggarens dotter (1968): ”Båtarna strypte sig i sina fånglinor. Abborrarna hoppade som galningar i sumpen. Alla tomflaskor och konservburkar kröp upp ur havet och skämdes. Det bubblade ute vid Hällsten när havet slank ner i torskgropen.”

Med tanke på Kometjaktens utgivningsår (1946) är det svårt att inte läsa in andra världskriget i skildringen. Kometen, beskriven som ”en röd stjärna med svans”, ”ett ondskefullt öga”, är väl närmast att betrakta som rysskräck i lyxförpackning.

Liksom Tove Janssons hemland Finland klarar sig Mumindalen hyfsat undan katastrofen. Snart ligger havet där igen med sitt solglitter, och snart sitter Mumin åter på trappan till det åttkantiga badhuset, iförd sin blå badkappa om vilken vi får veta att den saknar hängare och att ett par solglasögon ligger i ena fickan.

Ett litet svenskspråkigt finskt troll av bättre familj, vars värld blivit ordentligt svedd i kanterna men ändå i allt

väsentligt är sig lik.

”Glasgröna och vita rullade vågorna in över sanden. O, att få vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!”

Petter Lindgren