ÅSIKT

Bildt var den förste piraten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anders Rydell om den etablerade politikens svek – och arvtagarna

Foto: Casper Hedberg och AP
Det var till stor del den borgerliga regeringen i mitten av nitiotalet som gjorde Sverige till ett ledande it-land. (OBS! Bilden är ett montage.)

Den 7 juni ser Piratpartiet ut att hissa flaggan i Europaparlamentet.

Det vore en mardröm för de som vill se en förstärkt upphovsrätt och ökad kontroll på internet. Piratpartiets framgång under våren, med en medlemstillströmning utan motstycke i modern politisk historia, har knappast undgått riksdagspartierna som nu försöker lappa ihop en egen nätpolitik i all hast. Frågor som för några år sedan passerade som tekniska petitesser har i dag svällt till politiskt sprängstoft som tagit de flesta riksdagspartier på sängen. Vad de förmodligen glömt är att den svenska piratrörelsen är ett direkt resultat av en av de senaste decenniernas stora politiska satsningar.

Folkpartistiska riksdagsledamoten Camilla Lindberg skrev nyligen i en debattartikel på Politikerbloggen att Piratpartiets framgång beror på ”de etablerade partiernas oförmåga att fånga upp strömningar i tiden.”

Det är en lika enkel som historielös förklaring. Internet är fortfarande ingen fluga. Framgången ska snarare sökas två decennier bakåt, till födelsen av it-landet Sverige. En tid då internet var en politisk möjlighet, inte ett problem. Med tydlig inspiration från Al Gore ”lanserade” Carl Bildt och den borgerliga regeringen 1994 internet som politiskt projekt.

En med dagens mått mätt närmast obefintlig teknik skulle rädda Sverige ur det tidiga 90-talets ekonomiska kris. Bildts nyinrättade it-kommission brast ut i ren politisk cyberpoesi när den nya teknikens möjligheter skulle beskrivas: ”Liksom industrisamhällets tämjande av nya energikällor blev en hävstång för den mänskliga muskelkraften är modern it en hävstång för den mänskliga hjärnan – och, rätt använd, för det mänskliga förnuftet och visheten. It ger människans förmåga vingar.”

Under nittiotalet kom it att bli ett paket vackra idéer som omhuldades både från höger och vänster. Från höger sågs internet med nyliberala ögon, nätet skulle frigöra individen, marknaden och bryta ner folkhemmets ”unkna” kollektivism. De individuella möjligheterna var oändliga i cyberspace.

Från vänster sågs internet som en samhällsutjämnare, en digital samhörighet med sociala redskap som skulle jämna ut tillgången till kunskap och överbrygga klyftan mellan stad och landsbygd. Med sådana argument lanserade LO sin egen motsvarighet till Hem-pc: LO-datorn. Arbetarklassens barn skulle inte stängas ute från nätet. Alla skulle med.

Men gemensamt för båda sidor var att internet först och främst sågs med näringspolitiska ögon. Då befann sig inte partierna utanför ”strömningar i tiden”. Snarare gjor

de man allt för att befinna sig mitt i dem. Hem-pc-reformen placerade ut miljontals datorer i svenska hem.

Under valkampanjen 1998 försökte Carl Bildt locka väljare med slagordet ”Bredband åt alla”, och från politiskt håll uppmanades unga att välja de nya it-utbildningarna.

Den första it-kommissionen hyste till och med förhoppningar om att Sverige inom it-politikens område har ”goda möjligheter att utöva ett positivt inflytande på rättsprocessen inom EU”.

Tio år senare ser nätpolitiken fundamentalt annorlunda ut. Att flera partier för inte allt för länge sedan drev en lika nätvurmande politik som Piratpartiet gör i dag, tycks ha fallit i kollektiv glömska. Internet som politisk fråga dog samtidigt som it-bubblan sprack i början av 2000-talet. Entusiasmen vändes i besvikelse. Den kultur man nyligen främjat började man i stället bekämpa. Om 90-talets nätpolitik var generande idealistisk, har 2000-talets varit besvärande pessimistisk.

De tidigare så vackra politiska visionerna om individuell frihet och digital samhörighet underordnas mindre hoppfulla beslut som effektiv brottsbekämpning, övervakning och begränsad frihet att fildela. Men mest av allt har nätpolitiken ignorerats. Att den nya Kulturutredningen inte ens nämner fildelning visar hur långt tillbaka man har retirerat från verkligheten.

Tiden då en borgerlig statsminister kunde säga saker som ”I min regering finns ingen dataminister och ingen it-minister. I min regering är varje minister dataminister och it-minister” känns som ord från en parallellt universum.

Den nuvarande borgerliga regeringen har fått skörda den bittra säden som den förra borgerliga regeringen sådde. Det var nämligen 90-talets idealistiska och framsynta it-visioner som på många sätt lade grunden för den unika svenska piratrörelsen.

Internet var i början av 2000-talet ett digitalt Deadwood fyllt av arbetslösa it-tekniker, kraschade bolag och ”laglösa” fildelare. Piratrörelsen tog vid när andra retirerade från it-politiken. När Piratbyrån bildades 2003 fyllde den ett politisk tomrum. Den talade till en generation som hade kopplat upp sig tack vare 90-talets internetpolitik. Det är en del av denna generation som i dag väljer att lägga sin röst på Piratpartiet.

Trots att partiet ansträngt sig rejält för att bryta dominansen av vita manliga datorexperter på valsedeln är väljarbasen manligt homogen. Bara 1 av 8 medlemmar är kvinnor och enligt opionsundersökningarna är stödet överrepresenterat bland män i åldern 18–29 år.

Johannes Forssberg (Expressen 14 maj) pekade på att partiet har ”ett tilltal, en ton och en estetik” som tilltalar män. Det må stämma, men snedfördelningen är mer strukturell än så. Det avspeglar en av de minst jämställda branscher vi har: 2008 var bara 6 procent kvinnor på KTH:s it-utbildningar.

Stödet för Piratpartiet är också störst i städer med många teknikutbildningar, som Linköping.

Det är märkligt att man från etablerat politiskt håll inte kunde förutse de manliga teknikernas intåg i politiska rummet. Internets kulturella, sociala, ekonomiska betydelse har mångdubblats sedan 90-talet. Ett samhälle mer beroende av teknik blir automatiskt också mer beroende av dem som ser till att den fungerar. Internets infrastruktur har utvecklats, byggts och underhållits av 2000-talets digitala grovarbetare: it-tekniker, webbutvecklare, datorentusiaster.

Piratpartiet är resultatet av en växande irritation i denna hittills politiskt anonyma grupp. Irritation över att 90-talets visionära idéer inte följdes upp, utan tvärtom inskränktes. Irritation över att fler och fler vägspärrar och tullar upprättades på det som teknikvurmaren Al Gore en gång gav namnet The information superhighway.

I det politiska vakuum som uppstod när politiker i början av 2000- talet inte längre kunde vinna poäng på it:s näringspolitiska potential, vann den digitala frihetsideologin kraft: piratismen. Det är en politik som värnar om den digitala frihet som en gång utlovades och närs av den befogade rädslan att internet ska förvandlas till en övervakad kabelkanal.

Piratpartiets ökade stöd kan förklaras i den breddning partiet har genomgått. Inför valet 2006 var fildelningen den dominerande frågan, i dag är det integritet. En fråga som lockar nya och även äldre väljare bortom kärnan av it-kunniga. Men piratismen är en ideologi som främst vinner stöd hos den generation där datoranvändningen varit total – nittiotalisterna.

De frågar sig nämligen det som de flesta politiker fortfarande verkar ha så svårt att förstå: ”Varför ska jag vara mindre fri när jag sitter framför min dator än när jag står jämte den?”

Anders Rydell