ÅSIKT

Ovetenskaplig forskning bakom mediekriget

Tom Andersson om debatten kring rysk påverkan i Sverige

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Foto: David Naylor/uppsala universitet
Uppsala universitet.

Det pågår ett propagandakrig i svensk nyhetspress. På ena ­sidan åt vänster hittar vi kulturchefen på Aftonbladet. På andra sidan åt höger finns Expressen, Svenska Dagbladet och en svensk forskningsartikel om rysk desinformation, skriven av Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Ansvaret för debattens osaklighet faller på svenska forskare.

Högersidan vill till varje pris kalla denna artikel för ”vetenskaplig”. Sanningen är att den är ovetenskaplig och orsaken till dagens osakliga debatt samt spekulationer i vänner och fiender till rikets säkerhet.


Artikeln publicerades i Journal of strategic studies 2017, en akademisk försvarspolitisk tidskrift med klar och tydlig Natoprofil. Arbetet byggde på en metod som varken författarna eller tidskriften hade kompetens för.

Tesen var och är att Ryssland sprider lögner om Sverige i syfte att påverka inrikes- och utrikespolitiska frågor. Jag tvivlar inte en sekund på det. Mer intressant är om artikeln presenterar forskning som redogör för omfattning av och formerna för hur desinformation går till.

Svaret är nej.

Artikeln präglas av statistikbrister, tendentiösa tolkningar och källkritiska spekulationer. Det är en blandning av åklagarframställan och spionthriller. Enskilda svenska nyhetsmedier och skribenter blir måltavlor för en strävan efter att identifiera budbärare av ryska lögner.

Detta är inget forsknings­försök att formulera och pröva ­hypoteser.

Artikeln anmäldes för oredlighet. Uppsala universitet friade, trots att en påstådd databas inte innehöll några data, bara tusentals trasiga webblänkar. Därtill motstridiga uppgifter från författare och uppgiftslämnare. Utredarna förbisåg det, men medgav kvalitetsbrister. Därmed var det fritt fram att åter åberopa artikeln som ”vetenskaplig”.


I dag är artikeln en förebild för EU-projektet EU vs Disinfo. Syftet är att motverka rysk propaganda genom källkritik. I verkligheten är projektet ifrågasatt av såväl politiker som forskare. Verksamheten bedöms vara en demokratirisk på grund av osaklig källkritik. Europarlamentet har krävt ökad transparens, medan Nederländerna har velat lägga ner verksamheten helt och hållet.

Under hösten 2018 publicerade Uppsala universitet en masteruppsats av Laura Giorio, ”War on propaganda or PRopaganda war?”, där EU vs Disinfo liknas vid krigspropaganda. Det bygger på källkritiska analyser av kvalitet. Författaren beskriver även kritik och risker med den här typen av anti-propaganda projekt.

Sammantaget: EU vs Disinfo är mer att likna vid opinionsbildning än journalistik och vetenskap. Så är det även med forskningsartikeln som fungerar som en förebild.


Huvudförfattaren till forskningsartikeln uttalar sig och skriver regelbundet om desinformation. Att döma av dennes cv är forskarkompetensen i sakfrågan begränsad till den kritiserade artikeln. Med andra ord, forskaren ägnar sig långt mer åt opinionsbildning än forskning i sakfrågan.

Det får mig att undra. Vilka drivkrafter och intressen ligger bakom forskning om desinformation i Sverige?

Det oroväckande är inte en enskild forskares felsteg, utan att andra forskare ger legitimitet till ett tvivelaktigt arbete. Trots uppenbar inkompetens och forskningsetiska brister beskriver de artikeln som ”vetenskaplig” samt friskriver forskaren från allt ansvar.

Personligen lägger jag ansvaret för det pågående propagandakriget på dessa forskare.


Tom Andersson
Tidigare analytiker på kris- och beredskapsområdet, fil dr kognitionsforskning, fil lic matematisk statistik, fil kand fysik, lingvistik och socialantropologi

ARTIKELN HANDLAR OM