ÅSIKT

Om våldets uppkomst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lisa Gålmark om män, makt och kött och varför jakten är roten till (nästan) allt ont

Det borde inte få ske på en så vacker plats, förtvivlar Arkadij Babtjenko i sitt vittnesmål från 1990-talets Tjetjenien, Krigets färger (2007). När solen skiner som vackrast över aprikosträden anländer döda kamraters kroppar från fronten i stanniolinslagna påsar. Kontrasten mellan omgivningens skönhet och den uslaste frukten av mänskliga gärningar, sliter sönder det känslomässiga försvaret. Här, där det annars hade varit skinande vackert, blir allt skinande fult.

Varför dessa handlingar? Givet världens överflöd, hur är det möjligt att ett gott liv för alla slängs bort i förstörelse och dödande? Vad återfinns i botten?

De som beordrar, liksom utför, dödandet är nästintill utan undantag män. Alltså ställs den som ingår i kategorin man särskilt att hantera frågan. En författare tillhörande kategorin ges särskilt tillfälle att besvara den.

Den i höstas avlidne Norman Mailer lämnar ett rykte efter sig som kvinnosaksmotståndare och manschauvinist. Men Mailer kan läsas som den stereotypa manlighetens upprorsman, en avklädare av manskulturen. Romanen Varför vi är i Vietnam från 1967 uppfattades när den kom som en allegori över USA:s krig i Vietnam. Men berättelsen ger inte bara en bild av kriget på andra sidan jordklotet, den kommenterar även en historisk och samtida verklighet och är ett slags svar på frågorna om våldets uppkomst. Bild och bokstav, metafor och realitet. Jakten på djur förbereder och tränar den 18-åriga huvudpersonen DJ till att acceptera rollen som soldatbricka i den amerikanska storpolitiken.

Vägledd av äldre män, däribland sin far, iklär sig DJ den traditionella västerländska manlighet som handlar om att dominera andra. I mantralik misströstan orerar han om farsans handlingar, de som förklaras av ”det där rökta soltorkade köttet som hans förfäder till kåbåjsare satte i sig”.

Jaktlaget startar ”ett krig” mellan sig själva och djuren, där bergen ekar av ”skadeglädje och skitskott”. Expeditionen leds av bolagsdirektören Big Luke, som håller i ”jättegrytan av dollarkött” och låter helikoptern cirkla över skallarna på de chanslösa djuren. Konsekvenserna av våld och död utgör ”essensen av de hemliga safter och soppor som brukas vid militärkultens svarta mässa”.

Enda sättet att undkomma den pådyvlade dödsfruktan är att själv döda. Dödandet blir kanal för en sexualitet där mannen för att anses vara normal ständigt måste betvinga. Träningen är utförd, njutningen dirigerad, kvar är att uppgradera: från djur till människa. Med DJ:s formulering: ”Pitten i mitten på botten av brunnen i jakt-veckans hjärta.” och ” Tänk på fitta och röv - så är saken klar.”

Carl-Henning Wijkmarks debutroman från 1972, Jägarna på Karinhall, aktuell i nyutgåva 2007, och som pocket i februari 2008, besvarar frågorna om våld på ett sätt som liknar Mailers: nazismen som livsstil hos Göring, Tredje rikets andra man. Redan 1934 upprättade Göring koncentrationsläger, senare kom han att ansvara för upprustningen och fördubblingen av värnpliktstiden. Göring sade sig bry sig om djur men älskade att jaga, slakta och stycka för egen hand. Liksom att organisera årliga jaktfester där Europas topp-politiker samlades.

Jaktstället Karinhall står i romanen modell för en natur där impulsen att döda känns ”upplivande”. Den långa freden har tärt på nerverna, och rådjuren i skogen vänder ”obscent och gäckande sina vita rumpor i vädret”. Att få ”skjuta på nåt som faller - det är det som lockar”. På samma sätt som Göring har rensat skogen från sjuka och avvikande, så har han och Hitler rensat samhället från främmande och degenererande element.

Metaforer och tes samverkar i Wijkmarks skickligt berättade pornografi: Göring bjuder maktens män på kött och åter kött, egenhändigt slaktade får, och framförallt: mänskligt levande kött, prostituerade bussade från ett koncentrationsläger för kvinnor, mutade med frigivning och eventuellt giftermål. Krigsmetaforerna är legio, lemmar skjuter fram som ”kanoner”, männen är ”i sadeln”, kvinnorna väljs ut för att i en slottsmiljö av djurskinnstapeter, djurskinnssoffor och djurläderbyxor ”rammas”, ”attackeras”, ”förintas”.

Kvinnorna spelar rollen av ängsligt villigt ”byte”, nummerlappade orwellska ” jaktvärdinnor” i ”Livsglädjens hus”. Kanske är det del av 1970-talets önskedrömmande sexliberalism att kvinnorna är så helt och hållet tillmötesgående, kanske är det Wijkmarks trick: perspektivet, illusionen, ägs konsekvent av de manliga huvudpersonerna. Den naturnära Göring kopulerar loss med käcka germanskor i långa stycken – snart är även läsaren, oavsett kön, uppträngd i ett hörn.

Förtingligandet av andra, i olika grad mot olika underordnade kategorier, får sin stilenliga höjdpunkt i romanens slut. Il Duce avnjuter resultatet av dagens jaktbyte, lägger de tunna beckasinhalvorna på tungan – och försätts i extas. Grunden till Rom - Berlin-axeln är säkerställd.

Tillfredställandet av den mäktiga manskroppen blir ett med politiken. Men inte främst som Wijkmark hittills har tolkats, i excess och frosseri av mat och sex, utan mer som ett val av en viss typ av mat samt en viss typ av sex. Val som är kulturellt formade, men som presenteras som ofrånkomliga uttryck för västerländsk manlighet.

En tydligare skildring av skuldöverföring på naturen, och misogyni där kvinnor är endast kropp och djur, och djur är lika med kött och ting, än Jägarna på Karinhall är svår att finna. Wijkmarks exempel, Göring, är ovanligt lyckat: nazisternas kvinnoförakt var verkligen djupt, och politiskt genomfört. Hela det tyska folket var en kärring som skulle förföras och lägras med enkla känsloargument.

Bredvid civila, kvinnor, barn och gamla, är det unga män av främst underklass som i sekel har utgjort erövringskrigens kanonmat. Fattar ni det, ” ni feta generaler som drev oss till slakt!”, tjuter Arkadij Babtjenko. Killarna, som ska bli till ting och dött kött, drar i rädslan och hatet och vansinnet, ”som grillspett, innan vi skickas till köttkvarnen, då känns det lättare för oss att dö”.

Det absurda kriget och förtingligandet. Det giriga våldet mot människorna som tar språng i våldet mot djuren, i bild och i konkret handling. Som förutsätter en sexualiserad manlighetskult. Som även drabbar män. Nej, det borde inte få ske, men det sker. Trots att erfarenheten, om än inte insikten, redan finns så tydligt formulerad.

Lisa Gålmark