ÅSIKT

I skuggan av Drömmen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

GÖRAN GREIDER om Michelle Obama, A-ordet – och en symbolisk dag

1 av 3 | Foto: Michelle Obama och dottern Sasha, under ett blixtrande tal i måndags.

Var det bara för att jag satt på ett ödsligt hotellrum i Göteborg klockan fyra i måndags natt som känslan blev så överväldigande? Jag hade slagit på CNN, världsordningskanalen, och plötsligt stod hon där, Michelle Obama, i en ljusgrönt skimrande klänning efter en litet osäker entré och talade inför konventet i Denver.

Barack Obamas hustru är så långt från bilden av en glittrande firstladywannabe man kan komma. Visst stöttade denna framgångsrika yrkeskvinna sin man på typiskt amerikanskt sätt, talet var minutiöst förberett, och visst berättade hon om dagen för tio år sen då han körde hem henne och deras nyfödda dotter i snigelfart genom trafiken, hela tiden vändande sig om mot baksätet med blicken full av den ”faderliga ömhet som han själv aldrig fått”.

Men så bröt det fram i hennes tal: berättelsen om uppväxten i den fattiga, södra delen av Chicago och om sin far fabriksarbetaren. I tv-rutan såg hon inte alls ut som någon kampanjhustru, utan som en engagerad amerikansk aktivist; något i blicken blixtrade ju. Hon använde det ord som närapå är förbjudet i amerikansk politisk terminologi: arbetarklass. Hennes make skulle aldrig våga använda det ordet, allt annat än middle-class-America är tabu.

Jag blev gripen där i hotellrumsmörkret. Michelle Obamas tal växte ut till något större, där hudfärger försvann och de universella jämlikhetsfrågorna överglänste all retorik om den amerikanska drömmen.

Medvetet talade hon i skuggan och ljuset från ett annat tal. I dag, torsdagen 28 augusti, är det 45-årsminnet av den heta sommardag 1963 när Martin Luther King gav USA sitt I Have a Dream som för all framtid skulle förskjuta den amerikanska politikens horisonter. Under de fem kommande åren radikaliserades landet i en process som kulminerade 1968 – året då dr King mördades i april och kort därpå också Robert Kennedy efter att ha drivit sin primärvalskampanj så långt till vänster som det överhuvudtaget var möjligt. Där dog Amerika, två gånger om, inom loppet av ett par månader.

När Barack Obama nu håller sitt ”acceptance-speech” – talet där han formellt accepterar presidentkandidaturen – gör han det i skuggan och ljuset från Martin Luther King men även från Kennedy-eran. Men Obamas politiska program är vagt, vagare än en dröm. Knappast på någon punkt går det utanför den djupt konservativa agenda som upprättats sedan Bush tillträdde och med Joe Biden som vicepresidentkandidat har något av en utrikespolitisk hök landat på hans axel. Obamas rop på Change är en besvärjelse av nästan religiös karaktär, till för att mentalt häva den konservativa och patriotiska förbannelse som sedan 11/9 2001 hållit USA i ett järngrepp men som egentligen präglat landet i årtionden. Obamas besvärjelse är tom, nästan abstrakt. Allt den gör är att väcka hopp.

Hans hustrus tal befolkade den där besvärjelsen. Jag slog av tv:n, la mig, sov drömlös tills regnet väckte mig.

Göran Greider