ÅSIKT

Orättvisans nya murar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

EDUARDO GALEANO: Hur mycket hyckleri ska världens ute- och innestängda tåla?

1 av 4
Muren - Cecilia Parsberg har gjort den här sammanställningen med bilder av Israels mur - den som dekorerats av konstnärer från hela världen och som diskuteras i senaste numret av "Glänta".

Berlinmuren utgjorde en nyhet varje dag. Från tidig morgon till sent på kvällen läste vi om den, hörde talas om den och såg den: Skammens mur, Skändlighetens mur, Järnridån.

Denna mur, som förtjänade att falla, föll till slut. Men andra murar har rests, och fortsätter att resas, och fastän de är mycket större än Berlinmuren så pratas det nästan inte alls om dem.

Det pratas inte mycket om den mur som Förenta staterna håller på att uppföra längs med gränsen till Mexiko, eller om de dubbla taggtrådsstängslen runtomkring Ceuta och Melilla, de spanska enklaverna vid Marockos medelhavskust. Och nästan ingenting sades om Västbanksmuren, som permanentar den israeliska ockupationen av palestinska områden och som snart kommer att vara 15 gånger längre än Berlinmuren.

Och den marockanska muren, som i 20 års tid har permanentat Marockos ockupation av Västsahara, nämns över huvud taget inte. Denna mur, som är minerad i hela sin utsträckning och som övervakas av tusentals soldater, är 60 gånger längre än Berlinmuren.

Hur kommer det sig att vissa murar är så högljudda och andra så stumma? Kan det möjligen bero på de murar av icke-kommunikation som de tongivande medierna reser varje dag.

I juli 2004 slog internationella domstolen i Haag fast att Västbanksmuren stred mot internationell rätt och förordnade att den skulle rivas. Ännu så länge har inte Israel fått reda på det.

I oktober 1975 fann samma domstol att det inte fanns någon "förbindelse i fråga om territoriell suveränitet mellan territoriet Västsahara och kungadömet Marocko". Att säga att Marocko gjorde sig dövt för domstolens beslut är ett understatement. Det var mycket värre än så: dagen efter att utslaget fällts inledde Marocko sin invasion, den så kallade "gröna marschen", och inom kort hade det lagt beslag på stora landområden och fördrivit majoriteten av befolkningen i en våg av blod och eld.

Och så har det fortsatt.

Oräkneliga FN-resolutioner har slagit fast det västsahariska saharawifolkets rätt till självbestämmande.

Vad gjorde resolutionerna för nytta? En folkomröstning anordnades så att befolkningen själv skulle kunna bestämma om sin framtid. För att vinna folkomröstningen såg den marockanske monarken till att fylla det invaderade territoriet med marockaner. Men det dröjde inte länge förrän även marockanerna bedömdes som opålitliga. Och kungen, som hade sagt ja till folkomröstningen, sade nu i stället: Vem vet? Och sedan sade han nej, och nu säger hans son, som ärvde tronen, också nej. Denna vägran är detsamma som ett erkännande. Genom att förvägra befolkningen rätten att rösta erkänner Marocko att det stal ett land.

Kommer vi att fortsätta acceptera den här sortens utveckling? Kommer vi att acceptera att vi som undersåtar i en universell demokrati enbart har rätt att lyda?

Vilken effekt hade de oräkneliga FN-resolutionerna mot Israels ockupation av palestinskt territorium? Och de oräkneliga resolutionerna mot blockaden mot Kuba?

Som det gamla talesättet lyder: "Hyckleriet är lastens hyllning till dygden."

Nuförtiden är patriotism ett privilegium som är förbehållet de dominerande nationerna. När de dominerade länderna försöker sig på patriotism så blir den misstänkt lik populism eller terrorism, eller så är den bara något man kan strunta i.

Saharawipatrioterna, som har kämpat i 30 år för att återvinna sin plats i världen, har erkänts diplomatiskt av 82 länder, däribland mitt hemland, Uruguay, som i det avseendet nyligen anslöt sig till den stora majoriteten länder i Latinamerika och Afrika.

Men inte Europa. Inget europeiskt land har erkänt republiken Saharawi. Inte heller Spanien. Detta är ett exempel på grav ansvarslöshet, eller kanske minnesförlust, eller åtminstone avoghet. För 30 år sedan var Sahara en spansk koloni, och Spanien hade en juridisk och moralisk plikt att försvara dess självständighet.

Vad lämnade det koloniala styret efter sig? Hur många akademiker hade det utbildat efter ett århundrade? Tre stycken: en läkare, en jurist och en handelsexpert.

Det var vad det lämnade efter sig. Det och ett svek. Kolonialväldet serverade detta land på ett fat så att kungadömet Marocko kunde sluka det.

Hur kommer det sig att ögon vägrar se sådant som förstör dem?

Är det därför att Västsaharas invånare bara utgjorde ett bytesmedel som erbjöds de företag och länder som köpte det som Marocko sålde, trots att det inte tillhörde Marocko?

För några år sedan intervjuade Javier Corcuera ett offer för bombningen av Irak på ett sjukhus i Bagdad. En bomb hade förstört hennes arm. Flickan, som bara var åtta år gammal och som genomgått elva operationer, sade: "Om vi bara inte hade haft någon olja."

Saharas folk är kanske skyldiga därför att vattnet utanför deras långa kustlinje har de största fiskebestånden i Atlanten och därför att världens största fosfattillgångar och eventuellt också olje-, naturgas- och uranfyndigheter ligger dolda under deras vidsträckta, till synes tomma landområden.

Denna profetia står inte i Koranen, men den skulle kunna göra det: "Naturtillgångar kommer att bli folkens förbannelse."

Flyktinglägren i södra delen av Algeriet är belägna i den mest ökentorra av alla öknar. Denna öken utgör ett vidsträckt tomrum, omgivet av intighet, där bara stenar växer. Men på denna plats, och i de befriade områdena, som inte är mycket bättre, har saharawifolket lyckats bygga det mest öppna och minst manschauvinistiska samhället i hela den muslimska världen.

Detta mirakel som åstadkommits av saharawifolket, som är mycket fattiga och få till antalet, kan inte enbart förklaras av deras orubbliga vilja till frihet, som finns i överflöd på dessa platser där det råder brist på allt. Det är också till stor del ett resultat av internationell solidaritet.

Och det mesta av hjälpen kommer från Spaniens folk. Deras livskraftiga solidaritet, minne och värdighet är mycket starkare än det svammel som regeringar åstadkommer och de cyniska kalkyler som görs av storföretag.

Märk väl: solidaritet, inte välgörenhet. Välgörenhet förödmjukar. Glöm inte det afrikanska ordspråket: "Den hand som tar emot är alltid under den hand som ger."

Saharawifolket väntar. De är dömda till ständig ångest och ständig nostalgi. Flyktinglägren bär namn av deras bortrövade städer, deras förlorade mötesplatser, deras vistelseorter: El Aaiún, Smara.

De kallas molnens barn eftersom de alltid har jagat regnet.

I mer än 30 år har de också jagat efter rättvisa, något som i vår värld tycks vara ännu sällsyntare än vatten i öknen.

Eduardo Galeano