ÅSIKT

Det vi alla känner till men inte förhindrar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

IRA MALLIK läser om deportationsmaskinen Europa

Foto: 78 män har rest i nio dygn över havet från Senegal till Kanarieöarna. Här tas de om hand i Lis Christianos och vaktas av polis.

Vad är en nation?

Svaren kan tyckas enkla. Nationen är ett sätt att organisera samhället i geografiska enheter. Medborgarna i nationalstaten uppbär ansvar och plikter och nationen belönar medborgaren med trygghet och rättigheter. I alla fall i den demokratiska idealvärlden.

Men nationen som idé och demokratin hamnar gärna på kollisionskurs. Demokratiska nationer garanterar bara sina egna medborgare demokratiska rättigheter. Att en individ befinner sig inom det nationella territoriet är betydelselöst, för när det kommer till icke-medborgaren gäller inte samma mänskliga eller demokratiska rättigheter. Icke-medborgaren är helt enkelt inte människa enligt nationens regelverk.

Journalisten Sanna Vestins senaste bok Flyktingfällan är en faktaspäckad och saklig genomgång av Sveriges och EU:s flyktingpolitik. Den tar avstamp i det vi tror oss ha hört förut, apatiska barn, omöjliga förhörssituationer och hårdare tag, men när lager läggs till lager slipas den till en snittande kirurgskalpell. Här finns det anledning att snacka om en cancersvulst på samhällskroppen. I den officiella retoriken som bland annat Barbro Holmberg svänger sig med går dock svulsten under den eufemistiska benämningen ”en human flyktingpolitik” där de som har ”verkliga skäl” har rätt till asyl. Problemet är bara alla de som ”fuskar”.

Det har inte alltid varit så. Sverige hade länge en ganska generös flyktingpolitik i jämförelse med resten av EU. Mellan 1992 och 2001 fick 50 procent av alla asylsökande i Sverige uppehållstillstånd i första prövningen. År 2000 41 procent. År 2001 27 procent. 2004 är siffran bara 10 procent. Antingen är en majoritet av 2000-talets skyddssökande fuskare eller så har den humana flyktingpolitiken gjort en U-sväng.

Flyktingfällan betecknar det moment 22 som flyktingen hamnar i. Den som har identitetspapper kan utvisas för att resvägen är felaktig. Den som inte har id bevisar sig automatiskt som fuskare. Att söka asyl i utlandet är omöjligt. Att ta sig in på laglig väg är omöjligt. Den som först inte vågar eller kan berätta allt har inte tillräckliga skäl. Den som sedan berättar mer anklagas för att inte vara trovärdig. Och så vidare i en absurd oändlighet. Hur du än beter dig, vilka papper du än visar eller inte visar, stämplas fusk i din panna. När ditt barn till slut lägger sig ned och slutar äta är det också fusk.

Sanna Vestin har under åren följt åtskilliga flyktingar som hon låter oss möta i boken. Här skulle boken kunna ha sin svaghet, men utan kladd eller sentimentalitet lyckas hon med det allra svåraste. Den ansiktslösa flyktingen blir till personer som skrattar och gråter – och vips åker de ut över gränsen med spännremmar och enkel biljett. Hemma blir en vattensjuk soptipp där en apatisk flicka ska vårdas av mamma.

Men Flyktingfällans sprängkraft ligger i hur dessa berättelser vävs samman med den större berättelsen. Den där Barbro Holmberg i tv kan säga att nej, judarna som kom med de vita bussarna skulle antagligen inte fått stanna med dagens regelverk. Den om Europa som en deportationsmaskin.

I dag är det vid Europas yttre gräns som människovärdet upphör. Nationsidén har inte upplösts med EU utan vidgats till att omfatta den europeiska unionen. Resultatet av samordningen har i sin effektivitet blivit förödande för alla skyddssökande. Sanna Vestin visar hur den samordnade migrationspolitiken har ett enda mål – att stoppa och skicka tillbaka så många migranter som möjligt. Det målet är överordnat demokratin och rättssäkerheten, som därför tillåts sättas ur spel. Därför kan afrikanska flyktingar direktavvisas till länder utanför Europa som anses säkra, till exempel Libyen och Marocko.

EU tar inget ansvar för att tillbakaskickade flyktingar körts ut i öknen och lämnats att dö utan mat och vatten. Båtarna som patrullerar Medelhavet och Kanarieöarna sänds inte för att rädda människor ur sjunkande skorvar, utan för att mota dem tillbaka.

Sverige utmärker sig inte i EU genom protester, utan mest genom att vara ett av de noggrannare länderna när det gäller att verkställa beslutade avvisningar. En amnesti för gömda är också otänkbar här, så länge socialdemokrater och moderater vägrar tumma på sin allians i frågan.

Och med kriget mot terrorismen har flyktingpolitiken tagit ännu en vändning. Den som flytt riskerar att deporteras tillbaka till förföljaren, nu som misstänkt terrorist. Allt som behövs är formella garantier om att tortyr inte kommer att ske. Facit finns. Hur illa det gick i fallet med de två egyptierna vet vi.

Flyktingfällan växer genom sitt faktabygge till en avslöjande anklagelseakt över efterkrigstidens Europas största brott. Det som vi alla känner till men inte förhindrar.

Samhälle

Ira Mallik ([email protected])