ÅSIKT

SELEKTIV TYSTNAD

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ÅSA LINDERBORG om två folkmord vi tydligen ska glömma

Det påstås ofta att västmakterna brukar sitta med armarna i kors när förtryck och massakrer äger rum i ­avlägsna länder. Anklagelsen är djupt orättvis. Historiskt sett har de ofta gjort resoluta ingripanden vid sådana tillfällen – på massmördarnas sida.

Folkmorden i Indonesien 1965 och Östtimor 1975 är bara två exempel. Det är slående att dessa händelser inte har förärats några minnesprogram i teve, trots att 2005 är ett år där högtidlighållandet av historiska blodbad avlöser varandra. Faktum är att den indonesiska regimens brott knappast nämns ens i läroböckerna i historia.

Den 1 oktober 1965 krossade general Suharto ett påstått kommunistiskt kuppförsök och drog i gång antikommunistiska utrensningar av aldrig tidigare skådat slag. PKI var med sina tre miljoner medlemmar och femton miljoner sympatisörer det största kommunistpartiet utanför Östeuropa och Kina, och Indonesiens enda massrörelse. Det bestod av obesuttna bönder och arbetare och stöddes av fackföreningsrörelsen, men var varken revolutionärt eller beväpnat utan arbetade för de fattigas sak inom systemets ramar. Sedan 1950-talet var partiet ­allierat med Sukarno, som dock också i viss mån stödde sig på militären.

Sukarnos allians med PKI oroade den indonesiska överklassen och dess handgångne män inom krigsmakten. Oron delades av utländska intressen. Sukarno var därför ett avsevärt problem för USA. Inte för att han en gång samarbetat med de holländska kolonialherrarna och sedan med de japanska inkräktarna, inte heller för att han avskaffade parlamentarismen och försökte stå på god fot med militären, utan för att han ledde tredje världens antikoloniala rörelser samtidigt som PKI pressade fram jord- och ägandereformer. Washington såg framför sig hur Indonesien förlorades åt ­kommunisterna på samma sätt som ­Kina. ­Enligt dominoteorin kunde ­kommunismen befaras sprida sig som en gräsbrand till Filippinerna, Sydkorea, Thailand, och värst av allt, ­Japan. USA:s angreppskrig mot Vietnam handlade till stor del om att förebygga ett sådant scenario. Kalla krigets kamp mot kommunismen – som drabbade långt fler än dem som kallade sig kommunister – handlade naturligtvis inte om att USA ville bekämpa diktatur och förtryck. Såväl den internationella som den indonesiska borgarklassen fruktade en politik som skulle minska orättvisorna och jämlikheten på kapitalets bekostnad, och som skulle ställa makt- och ägandefrågorna i centrum med nationaliseringar av de stora ­naturrikedomarna.

Med USA:s hjälp genomförde Suharto på bara några månader en formidabel människoslakt. Chefen för Indonesiens säkerhetsstyrkor uppgav år 2003 en halv miljon döda, en siffra Amnesty International då ansåg var alldeles för låg. Ett hemligstämplat CIA-protokoll, citerat av Tariq Ali i Fundamentalisternas kamp, bedömer: ”Mätt i antal döda är de indonesiska massak-rerna på PKI-medlemmar ett av 1900-talets värsta folkmord tillsammans med 1930-talets sovjetiska utrensningar, de nazistiska massmorden under andra världskriget och det maoistiska blodbadet i början av 1950-talet.” Källäget är naturligtvis prekärt, men under senare år börjar bilden klarna något. Jan Halldin, journalist på Göteborgs-Posten, är en av få svenskar som alls intresserat sig för detta folkmord. Han har intervjuat representanter för indonesiska människorättsorganisationer som bedriver forskning om människoslakten och som gräver upp massgravar. De uppskattar mellan två och tre miljoner döda (Göteborgs-Posten den 5 februari och 20 oktober 2002).

Amerikanska elitmedier välkomnade folkmordet. Enligt Time ­Magazine var det ”Västs bästa nyhet på åratal i Asien” och de skrev lyckligt om ”det kokande blodbad som tog 400 000 liv utan att nästan någon märkte det”. Även New York Times var till sig, men kunde flera år senare utnämna det till ”en av världens mest barbariska masslakter i modern politisk historia”.

En orsak till den utländska inblandningen var, förutom dominoteorin, Indonesiens rikedom på olja och mineraler. 1967 var Genève värd för en konferens där storföretagen fick stycka upp landets naturrikedomar mellan sig – ­lite som våra dagars tabberas i Irak.

Tio år senare fortsatte Suharto mord­orgierna i Östtimor. Motivet var dess självständighetsförklaring och stora naturresurser. Enligt Amnesty International kostade den indonesiska invasionen den 7 december 1975 en tredjedel av Östtimors dryga 600 000 invånare. Invasionen inleddes dagen efter att USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger ­hade gästat Jakarta och lovat Suharto sitt stöd. Efterträdaren Jimmy Carter försåg Indonesien med ett avgörande militärt stöd, stick i stäv med sin officiella linje att inte stödja regimer som bröt mot de mänskliga rättigheterna. Storbritannien skickade under flera år Hawk-stridsflygplan samtidigt som man försäkrade att antalet döda var ”överdrivet”.

FN:s generalförsamling fördömde invasionen, även om USA och större delen av de amerikanska klientstaterna i Europa, däribland Storbritannien, lade ner sina röster. Sverige, som då till skillnad från nu nästan alltid stödde befrielserörelserna i tredje världen, röstade för Östtimors rätt till självständighet. Men Sverige kom snart att spela en annan roll.

1977 började Indonesien, som stötte på ett massivt folkligt motstånd på Östtimor i form av så kallade terrorister lida brist på vapen. Till deras hjälp skickade då regeringen Fälldin en laddning Boforskanoner, vilket fick den ­socialdemokratiske riksdagsmannen Mats Hellström att anklaga regeringen för att blunda för ”folkmordet”. Den folkpartistiske utrikesministern Hans Blix försökte lugna honom med spetsfundiga försäkringar om att regionen saknade både oroligheter, ockupation och krig och att vapnen hur som helst var ”defensiva”.

Som framgår av antologin Det grymma spelet (red. Björn Larsson, 1985) var den svenska trafiken tät till Jakarta. Den folkpartistiske handelsministern ­Hadar Cars åkte dit 1977 med ett gäng ivriga vapenkrämare från Bofors, Förenade Fabriksverken, Nitro Nobel, Saab och L M Ericsson. 1981 besökte prins Bertil och prinsessan Lilian landet i samma ärende. Tre år senare gjorde ­finansminister Kjell-Olof Feldt en tripp som föranledde följande dagboksnotering: ”Det sociala och ­politiska system som håller detta (Indonesien) samman är värt vår respekt, även om inte metoderna alltid motsvarar våra ideal.” 1985 var det Mats Hellströms (nu utrikeshandelsminister) tur att stå i kammaren och försvara vapenexporten med att det bara rörde sig om ”följd­leveranser”.

Under Suhartos sista två år vid makten exporterade regeringen Persson fortfarande vapen även om omfattningen är okänd, och gör så fortfarande till ett land som visserligen blivit av med sin bödel men där regimen fortfarande vilar mot bajonetterna.

Vad 1965 och 1975 års katastrofer ­visar är naturligtvis västmakternas verkliga utrikespolitik, bortom ­alla floskler och fraser. Frapperande är att Sveriges vapenindustri och ­regeringar oavsett kulör aldrig har tvekat att frottera sig med en av världens grymmaste militärdiktaturer.

Men exemplen tydliggör också ­parallellen antikommunism–antiterrorism. Under kalla kriget stämplades alla som motsatte sig USA:s och övriga västmakters ekonomiska och strategiska intressen – fackföreningsfolk, medborgarrättskämpar, radikala präster och nunnor, jordlösa, nationalister – som ”kommunister”. En del av dem kallade sig kommunister men också inom den ­kategorin återfanns en brokig blandning av aktivister, partier och ­rörelser med olika förhållanden till både Moskva och Peking. Lika ­elastiskt används i dag begreppet ”terrorist” (vilket just Indonesien återigen är ett bortglömt exempel på). Lärdomen är också just denna selektiva tystnad. Slakt på kommunister och terrorister – inbillade ­eller verkliga – är sådant som aldrig blir föremål för coffee table-böcker eller SVT:s infotainmentsatsning på lördags­kvällarna.

Åsa Linderborg