ÅSIKT

Ett eko av Breivik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Greider läser Ernst Jünger – krigshjälten som blev nazisternas favoritfilosof

Foto: Ernst Jünger (1895–1998) som tysk officer 1941.
Foto: Massmördaren Anders Behring Breivik. Foto: AP

Varför tänker jag då och då på Anders Behring Breivik när jag läser den tyske författaren Ernst Jüngers egenartade roman På marmorklipporna? Är det bara för att den leder tanken till något av de mytiskt färgade krigsspel som den norske terroristen förberedde sig genom att spela?

Ernst Jünger dog 1998, vid en ålder av nära 103 år, och genomlevde under sitt liv 1900-talets sammanbrott och gryningar. Knappt mer än tonåring anmälde han sig som frivillig frontsoldat i första världskriget och fick för sin tapperhet kejsarens främsta utmärkelse. Efter kriget kvarstod han länge i arméns rullor men fick ett mäktigt genombrott när han 1920 gav ut I stålstormen, en frontsoldats skildring av krigets fasor – och härlighet. För så var det: Goebbels älskade den där boken och nazisterna ville, när de kom till makten, gärna ha med Jünger i sin kulturella olymp.

Det var logiskt. Under den skakiga Weimardemokratin hörde Jünger till de militanta nationalister, ibland kallade preussiska anarkister, som med våldsam kraft men också skärpa formulerade ett nationalrevolutionärt program. Jünger hade upplevt maskinålderns entré på slagfältet. All ridderlighet hade gått förlorad och nu gällde det att bejaka det nya och moderna – men på djupt konservativ och aristokratisk grund.

Dessa revolutionära högermän tog vid där den tyska livsfilosofin slutat – den som vänt sig mot nivelleringen och mekaniseringen av livet – och på ett vagt men uppenbart sätt sällar sig Jünger till den stora familj av tänkare som röjde väg för nazismen. En vanlig och tror jag riktig tes – hävdad av såväl Thomas Mann som av den äldre Jünger själv – är att dessa nationalrevolutionärer tänkte det som nazismen sedan skulle genomföra i praktiken. Men Hitler, Goebbels och Himmler brutaliserade den ursprungliga idén och de mest subtila andarna bland dem slog bakut.

På marmorklipporna släpptes 1939. Någon egentlig handling finns inte i den och frågan är om den ens är en roman; texten är principiellt monologisk. Den är patriarkal på ett fullkomligt bedövande sätt och inga kvinnor finns egentligen med, bara mer eller mindre heroiska män. Berättelsen verkar genom ordens besvärjelser i ett fiktivt bergslandskap där halvt mytiskt fattade gestalter i liksom tidlös skepnad står mot varandra. I centrum står två bröder som lever just på Marmorklipporna, högt över tidens apokalyptiska konflikter, i landet Mauretania.

Litteraturkritikern Bengt Holmqvist kallade en gång Jünger för en ”pretentiös tokfan” och det ligger mycket i det. Saken är bara den att Jünger ägde en enorm litterär suggestionsförmåga. Och den estetik han förverkligar här är den politiska konservatismen överflyttad till språk och fiktion. En modernism i uniform, eller rentav en modernism i skinande feodal riddarrustning – det är vad som möter läsaren.

Många läste På marmorklipporna när den kom som en kodad kritik av nationalsocialismen. Men är den det så är den i så fall av det tvetydiga slag som attentatsmannen greve Stauffenberg stod för. Han såg det heliga Tysklands idé malas ner i korpral Hitlers vanvettsvirvlar. Men demokrati stod inte på grevens dagordning, liksom heller inte på Jüngers.

Samtidigt som På marmorklipporna nu ges ut på nytt kommer sociologen Carl-Göran Heidegren med en studie av Ernst Jünger och hans mindre kände bror, Friedrich Georg. Heidegrens bok är en guldgruva för den som söker efter Ernst Jüngers rötter i tysk historia och inte minst undrar över vilken skuld detta författarskap kan tillskrivas för förintelsen; Ernst Jünger var placerad ganska centralt i den militära apparaten under andra världskriget.

På ett annat plan är Heidegrens bok emellertid en smärre katastrof. När han försöker förstå Ernst Jünger övertar han helt enkelt Jüngers terminologi, ja trär på sig dennes sensibilitet – och blir okritisk. Man anar att Heidegren mer eller mindre låtit sig slukas av den suggestiva kraft som utgår från texterna.

Att Heidegrens bok är skriven före den 22 juli i år är ett faktum som jag inte riktigt kan få ur mitt huvud under läsningen. För så är det: När Breivik den där fruktansvärda fredagseftermiddagen tog båten över till Utøya var det en inbillad medeltida tempelriddare, utrustad med moderna vapen, som gjort sig redo att förändra världen.

Inga tankefigurer återvänder helt i repris, men den vaga lära som ligger närmast Breiviks förvridna världsbild är nog den som en ung Ernst Jünger stod för. Den var inte primitivt högerextremistisk, utan höll sig med en aristokratisk aura. Den uteslöt kvinnor. Den hatade marxism och demokrati. Den ville inte förinta judar, men ville ha dem för sig i ett slags apartheidtänkande.

Ohyggligheterna ute på Utøya kunde vara ett avsnitt i På marmorklipporna. Men vad säger jag då? Att Jünger förmådde sia om sådana ohyggligheter, eller att hans världsbild i sista hand faktiskt rymmer deras möjlighet? Det tål att tänka på.

Efter andra världskriget belades Jünger av ockupationsmakterna med publiceringsförbud i flera år. Han vägrade fylla i de blanketter som alla som misstänktes för nazisamröre erhöll.

Hans verk efter kriget speglar en radikalkonservatism som tvingats avstå från all aktivitet. Därför hyllar han den stillsamme skogsvandraren – på ett sätt som påminner om Heideggers sena tänkande – och uppfinner slutligen det fantasieggande begreppet ”anark” för den livshållning han trodde på: Att inte spela med, att rensa ut det bestående ur det egna medvetandet, men bevara idén om det förnäma, det aristokratiska.

Heidegren skriver initierat om Jüngers vändning, men förmår inte riktigt se vad det också rör sig om. Denna hållning var ju den militanta konservatismens öde under de fyrtio åren efter nazismens sammanbrott; Jünger konstaterade att grundackordet i världen var progressivt. Därför blev han en främling i denna värld, hur många litterära priser han än fick.

Politisk kritik av intellektuella som Nietzsche eller Jünger har ofta, i synnerhet under en lång postmodern era, avfärdats som småaktig och ytlig. De skrev ju så bra! Underminerade de inte Systemet, Förnuftet, Ordningen? Carl-Göran Heidegrens spännande men i grunden okritiska bok sällar sig tyvärr till den alltför underdåniga traditionen. Det känns inte riktigt bra i en era då den radikala konservatismen åter tycks ha aktiverats.

Göran Greider