ÅSIKT

Teatral samhällstjänst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Teatern har blivit den nya politiska arenan. Tribunalen gör SVT Debatt-teater.

1 av 4 | Foto: Tar debatten Delar av teaterföreställningen ”Rörelsen” är en tv-show i SVT Debatt-stil. På bilden: Sylvia Rauan, Ylva Olaison, Jonathan Silén, m fl.

En teater i samhällets tjänst!

Tribunalen i sina gamla nattklubbslokaler på Hornsgatan har gjort sin politiska plikt i nästan två ­decennier nu.

Men att det nu ­debatteras på alla teatrar. Att det är där politiken landat sedan den bortrationaliserats från den ­politikervärld som bara har plats med utspel om procentsatser, avdrag ­eller pådrag eller ­vaga velanden.

Nu när man på Teater Tribunalen bjudit in studenter från Stockholms dramatiska högskola och frigruppskollegor från Privatteatern för att samtala om den akuta kris som hotar hela vår existens så gör man det med ett pussel med brokiga bitar. ­­­Ett helt gäng Stdh-studenter har grupparbetat sig fram till en spretig och prövande helhet.

Allra först förses vi med varsin Ipod där en förinspelad film led­sagar oss runt kvarteret, ett kvarter som i denna film är ockuperat av miljöaktivister. Det är effektivt, suggestivt att på samma gång ­vara i verkligheten och i fiktionen, tveeggat att följa en ansiktslös rösts instruktioner, att stirra ned ­­ i en liten pekskärm som styr ens steg, när stegen sägs leda mot större medvetenhet.

Samma sorts ambivalens följer med ned i teaterkällaren.

Som tur är.

För den tv-show i SVT Debatt-stil som inleder det sceniska partiet, mellan aktivister, politiker och näringsliv, känns om än fyndig och träffsäker, väl enkel i sin satiriska ton. Så befriande då att den bryts för en intim frågestund med publiken.

En sådan lättnad att också den vrids krokig av dumbarnsliga sceniska infall som ledsna tygdjur som blir kokta på en spis. Och tänk att alltihopa kan landa i en sådan tät stämning, en sådan närhet till det sköra och ­berörande.

Det är något med öppenheten. Med hur allt vrids åt än det ena, än det andra hållet, hur en form monteras ned, en annan leks fram och hur allt får ta sin lilla tid. Med att de släcker alla strålkastare under en lång stund, i miljöhänsynens namn, och hur vi sitter där i dunklet och slappnar av. Känner den där klimat­paniken som ligger och bankar under en tätt försluten yta, möts i den under en nanosekund.

Då blir också det enklaste tricket i teaterboken, barnet som i slutscenen går över scenen, en bild som bränner på riktigt.