Kultur

Palestinas hopp – vänstern

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Andreas Malm om rörelsen som kan stoppa Israels bulldozerpolitik

Igen. Än en gång. Den koloniala bosättarstaten löper amok, avtäcker en plan för att ringa in al-Quds (Jerusalems arabiska namn) med ännu fler betongfort. Kastar ut familjer med fel ursprung ur sina hem och lastar in andra, skakar med ena handen av sig det ceremoniella protestmumlet från Vita huset och mottar med den andra nästa låda ammunition för att skjuta ned protesterna, hugger sina skopor i olivlundarna, tar över de heliga platserna, rullar, accelererar, driver. Hur länge har det pågått?

Kan något tvivel återstå?

Finns det någonting kvar att hoppas på?

Det palestinska folket låter sig inte besegras. Det kan bevisligen utsättas för vad som helst utan att ”världssamfundet” griper in – nej, tvärtom: ju mer palestinierna drivs bort från sitt land, desto mer ser västvärlden till att gripa in i processen som delaktig part – men det palestinska folket självt står där, igen, än en gång, med sina kroppar, stenslungor, röken från bildäcken, de uttvättade flaggorna som vajar i tårgasen. Varje hopp måste ta sin början i detta faktum. Israel har prövat allt, palestinierna har prövat allt: palestinierna fortsätter.

Se på Leila Khaled. I vuxen ålder har hon blickat ut över sin hemstad Haifa en enda gång – från cockpiten i det flygplan hon kapat. England har hon likaledes sett en enda gång – innanför de fyra väggarna i en fängelsecell. När hon i höstas bjöds in för att tala på en konferens i London, ordnad av School of Oriental and African Studies, SOAS, nekades hon visum – hon är en alltför farlig palestinier. Hon får inte se sitt hemland, hon kan inte resa fritt.

Så förkroppsligar Leila Khaled sitt folks öde. Palestinierna är i dag ett folk av skärvor, utspridda, isolerade från varandra, instängda i de sista städerna i 1948 års områden, i ett al-Quds som kvävs av bosättningar, i det hermetiskt tillslutna fånglägret Gaza, i den muromgärdade Västbanken med sina makro- och mikroghetton, i tidlös limbo i de bortglömda flyktinglägren i Libanon, Syrien, Jordanien och vidare ut i den världsvida förskingringen. De kommer inte hem. De kan knappt ropa till varandra över murarna, än mindre träffas.

Men Leila Khaled fortsätter att kämpa, numera inte som flygplanskapare men väl som medlem av centralkommittén i PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, och på SOAS konferens om den palestinska vänstern häromhelgen – den första i sitt slag på ett västerländskt universitet – användes ny teknik för att sätta ihop skärvorna, om så bara för några minuter: Khaled såg ut över närmare femhundra deltagare via videolänk. Vi såg henne – tyngden i hennes blick, all sten den bär på, all nedtrampad längtan – och hörde hennes allvarliga stämma lägga ut texten om värdet av den väpnade kampen. Endast med den kunde palestinierna fästa samman sina fragment till ett enat folk på 1960- och 1970-talen.

Den palestinska vänstern? undrar nu någon. Lever den fortfarande? Finns det något hopp kvar i den? Den 15 december firade PFLP 42:a årsdagen av sitt bildande genom att samla 50 000 demonstranter under röda fanor i Gaza. Den palestinska vänstern inte bara lever; den har massförankring och den står, ömsom beväpnad, ömsom obeväpnad, längs Gazaremsans utbombade lägerkvarter.

Också inne i staten Israel finns en vänster: den antisionistiska. Den har alltid funnits där, ibland bara som en rännil, ibland som ett osynligt grundvatten, men på senare år har hundratals om inte tusentals ungdomar från Tel Aviv funnit en väg till Västbanken. Där har de, under namnet ”Anarkister mot muren”, deltagit i den icke-våldsliga kampen mot muren, i numera världskända byar som Budrus, Bil’in, Ni’ilin. Även de har blivit tårgasade och skjutna av den israeliska armén. Adar Grayevsky förklarade vilken roll Anarkisterna spelat för att reflektera murens baksida i israelisk media, för att bryta konsensus och visa att en verklig vänster inte mästrar över palestinierna, utan ansluter sig till dem.

Intill henne satt den förra generationen: israeliska judar som i decennier – i vissa fall ett halvt sekel – organiserat solidaritetsdemonstrationer, sagt emot varje nytt krigslarm, villigt gått i fängelse för sina kontakter med andra sidan och bokstavligen utstått spott och spe från alla håll.

Michael Warschawski, en av frontfigurerna i den legendariska vänstergruppen Matzpen under 1970-talet, i dag direktör för Alternative Information Centre, alltjämt aktiv mot de senaste koloniprojekten i al-Quds, formligen lyste av hopp när han såg på Grayevsky. ”Här har vi”, sade han och gestikulerade högt över sitt silvergrå hår, ”framtiden för mitt land, så som jag vill att det ska bli”: en israelisk ungdom som avvisar sionismen. Den är lika ynkligt liten, lika utkastad på ett vilt hav av högerhat som Matzpen en gång var – och lika ovärderligt viktig.

Mycket annat finns inte att hoppas på. Det gäller även den palestinska politiken, eller som Jamal Zahalka, Knessetledamot och karismatisk ledare för Tajamu’, ett nytt vänsterparti som lyst upp himlen i 1948 års områden, formulerade det: ”den palestinska vänstern har just nu en historisk chans”. Där Fatah och Hamas endast utsått ny splittring bland skärvorna kan vänstern fästa samman dem igen.

På SOAS – ett prasslande lövverk av radikala idéer mitt i metropolen – samlades så människor som sett och sagt det mesta förut. Ty konflikten är för evigt nygammal. Så länge drivkrafterna består är den dömd att upprepa de monotona greppen: en stat stöter in i ett land, pressar ut folket som bor där, hämtar mer energi från västvärldens ekonomiska ledningar: folket står emot.

Såg då Khaled, Warschawski, Grayevsky, Zahalkha och de andra något hopp om ett stopp för evighetsmaskinen? De enades om bojkotten: den totala bojkotten, den globala bojkotten av staten Israel. Bulldozerns motor skulle skära sig.

Bränslet kommer från världsekonomins alla hörn – H&M har i dagarna etablerat sig i 1948 års områden, Ikea finns där sedan tidigare, första AP-fonden investerar i företag som levererar järnvägar, elektroniska övervakningsstaket, obemannade attackflygplan till ockupationsapparaten – och möjligheterna för en global rörelse att ställa sig vid palestiniernas sida, med mer än ord, är således obegränsade.

Och rörelsen växer. I synnerhet sedan Gazakriget, och särskilt i Storbritannien. Här deltar kyrkor och fackföreningar i kampen för att ta hem allt investerat kapital och stoppa försäljningen av israeliska varor, med så stora framgångar att Tesco, motsvarigheten till Ica, nyligen såg sig nödgat att införa ett nytt alternativ i sin kundtelefon: ”Vill du veta våra öppettider? Tryck ett. Vill du bli kopplad till en disk? Tryck två. Har du klagomål om israeliska varor? Tryck tre.”

Andreas Malm

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!