ÅSIKT

Ett Eco av Breivik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Umberto Eco kommer tillbaka med en roman om det antisemitiska falsariet "Sions vises protokoll"

Umberto Eco (född 1932)

I ”Begravningsplatsen i Prag”, magnifikt översatt av Barbro Andersson, tar Umberto Eco med läsaren på en uppskakande vandring i de rasistiska vanföreställningarnas katakomber.

Eco har aldrig varit en finlirare och i denna över femhundra sidor långa blottläggelse av de tankemönster som gjorde Förintelsen möjlig, är han grövre och grällare än någonsin.

Med stilgrepp hämtade från följetongsromanen i traditionen från Dumas och Eugene Sue, målar Eco en helvetesfresk över 1800-talet, en tid som i skrämmande hög grad liknar vår egen.

Mot en fond av historiska händelser, från Garibaldis landstigning på Sicilien till Pariskommunen och Dreyfusaffären, växlar Eco från interiörer till panoramiska kameraåkningar i rasande tempo.

Romanens huvudperson Simone Simonini är en italiensk förfalskare, spion och glödande antisemit, som i Dreyfus-affärens Paris år 1897 får i uppdrag att fabricera det dokument som för eftervärlden ska bli känt som ”Sions Vises Protokoll”.

Att Simonini, bortsett från ett par bifigurer, är den enda fiktiva personen gör varken honom eller den bisarra tankevärld han inkarnerar, mindre obehaglig.

För även om Simonini, vars credo är Odi ergo sum (jag hatar alltså är jag till), är en fantasiskapelse, har som Eco påpekar i efterordet, de handlingar som tillskrivs honom ”i verkligheten utförts av flera olika personer.”

Romanens vindlande, slingrande fabel utgörs av Simoninis dagböcker. Där rekonstruerar den allt mer schizoide avgrundsanden sitt liv, hela tiden på flykt undan sitt alter ego abbé Dalla Piccola.  

Byter man ut ”judarna” mot ”muslimerna” och ”frimurarna” mot ”kulturmarxisterna” är det långa stunder som att läsa Anders Behring Breiviks manifest.

Simonini infiltrerar religiösa sekter och frimurarloger, anlitas av preussiska, franska och ryska säkerhetstjänster för att fabricera bevis mot fienden för dagen, så han är väl skickad för uppgiften att etablera den judiska sammansvärjningen för att uppnå världsherravälde, i samtidens kollektiva medvetande.

Vid tiden för Dreyfusaffären hade det urgamla judehatet blivit ideologisk doktrin, så Simoninis uppdragsgivare anser tiden mogen för den slutgiltiga lösningen.

”Men behöver man inte judarna levande, för att hålla hatet vid liv”, invänder Simonini.

”En bra fiende hittar man alltid”, lyder det isande svaret, som genljuder här och nu.

Föremålen växlar, men hatet består.

Ragnar Strömberg