ÅSIKT

Kritikern mot strömmen

Kristoffer Viita om Pauline Kael – filmrecensenten som sågade Chaplin och Hitchcock

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Pauline Kael (1919–2001) skrev ner flera av de stora regissörerna – men lyfte även många filmer som kollegerna avfärdade. I vår uppmärksammas den världsberömda filmkritikern i dokumentären ”What she said”.
KULTUR

Pauline Kael bråkade 1953 med en vän om film på ett kafé i San Franciscos Bay area. Redaktören för magasinet City lights råkade höra diskussionen och gav henne uppdraget att provrecensera Charlie Chaplins Limelight.

Kael kallade den ”Slimelight” och var plötsligt filmkritiker.

Kael var ensamstående mamma och försörjde sig som sömmerska, kock och copy-writer innan hon började skriva om film. Det var dock först närmare 50-årsåldern, när hon fick jobb på The New Yorker (1968-1991) som Kael blev en av Amerikas mest berömda filmkritiker.


I den kommande dokumentären What she said intervjuas regissörer som Quentin Tarantino, Francis Ford Coppola och David O Russell och diskuterar hennes betydelse. Kanske är hon aktuell igen i dag när klimatet för filmkritik blivit så ansträngt. Det finns mer film än någonsin, men färre kvalificerade kritiker.

”Hon är den bästa någonsin, hon är bara så fucking elak!” säger Tarantino passionerat i trailern. Och Kael var känd för sina sågningar.

”Vi föds inte när vi går in i salongen för att se en film – även om vi kanske vill dö när vi går därifrån”, skrev hon om Alain Resnais kontextbefriade Venedigvinnare I fjol i Marienbad (1961). I essän Are movies going to pieces? (1964) dissade hon 60-talets arthousefilmer som Hiroshima mon amour, La notte och The eclipse, som pretentiösa ”Rorschach-plumpar” för inbördes beundran.

Kael värderade innovation över tekniskt hantverk och gick ofta emot populära åsikter. Hon avfärdade nästan allt från Hitchcock till Clint Eastwood och dissade kritikerfavoriter som Terrence Malicks Badlands (1975) och Stanley Kubricks 2001 (1968). Hon tyckte att Sound of music (1965) var ”den mest repressiva influensen mot konstnärlig frihet på film”.

Kael fick många fiender men också extremt hängivna beundrare. Hennes mest hängivna (manliga) följeslagare kallades ”Paulettes” och inkluderade unga skribenter, bland andra Taxi driver-manusförfattaren Paul Schrader.

Pauline Kael är den enda ur vårt skrå som någon skrivit en biografi om – A life in the dark som kom ut 2011 – vilket säger en del om hennes inflytande under sin livstid (Kael gick bort 2001 i Parkinsons sjukdom).

”Film, i mycket högre utsträckning än traditionell konst, är kopplat till stora pengar. Utan några få oberoende kritiker finns det ingenting mellan allmänheten och annonsörerna”, skrev Kael redan 1969. Mycket har förändrats, men hennes varning hade varit rätt i tiden i dag: Disney vill äga allt och filmares konstnärliga ambitioner undermineras av en finansieringsmodell som i hög grad bygger på leksaksförsäljning och marknadsföring.


Kael kom från enkla förhållanden. Hon föddes 1919 och växte upp på en bondgård i Kalifornien som dotter till judiska invandrare från Polen. Hon hade studerat filosofi på Berkeleys universitet, men avskydde den akademiska distansen vissa kritiker hade till film.

Hon skrev alltid utifrån sina känslor och samlade intryck, och om resten av kulturen. Hon var extremt beläst och hade referenser från filmhistoria, litteratur, filosofi, konst, politik och religion. Ibland vävde hon in självbiografiska element i sina recensioner, samt publikens reaktioner, eller deras brist på förmåga att uppskatta en film hon tyckt om.

”Vad kan en kritiker jobba med förutom sina egna instinkter? Alternativet är akademisk opinion eller åsikter från konsensus, vilket betyder att du låter andra tänka åt dig, vilket betyder att du är en jävla idiot som inte tjänar något syfte överhuvudtaget”, sade Kael i en intervju i PBS-programmet Writers workshop från 1982.

En recension som gick emot konsensus var hennes första för The New Yorker, av Bonnie and Clyde 1967. Filmen hade fått ett svalt mottagande men Kael uppskattade realismen i våldet och hennes recension räddade filmen från att floppa.

Hon hyllade ofta filmer som många kritiker undervärderat, som Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris (1973) och Walter Hills The warriors (1979). Kael uppskattade 70-talets regissörer som Robert Altman, Brian DePalma och Martin Scorsese och såg i deras filmer en katolsk förståelse för den skuld som bubblade i USA efter Vietnamkriget.

Kael argumenterade dock för att ”en av de största lockelserna med film är att vi inte måste ta det på för stort allvar”.

Film föddes ur en tradition av peepshows och seriestrippar och var i grunden skräp, menade hon. -Kael föredrog ordet ”movies” framför” cinema” som hon ansåg var pretentiöst och hon var känd för att bara se filmer en gång.


Kael argumenterade för att film, till skillnad från andra konstformer, var en sensuell upplevelse, vilket speglades i titlarna till hennes recensioner och essäsamlingar (många av dem bästsäljare): I lost it at the movies (1965), Kiss kiss bang bang’ (1968), Going steady (1970), Deeper into movies (1973), ’’Reeling’’ (1976), When the lights go down (1980), Hooked (1989), Movie love (1991), For keeps (1994).

Pauline Kael menade att attraktionen i film låg i att få se något förbjudet, någonting bortom klassrummets tillrättalagda medelklassvärderingar som dominerar resten av kulturen.

Det är en sorts njutning som är hotad för filmintresserade i dag, som lever med ett överflöd av information där gränsen mellan kritik och pr allt oftare flyter ihop.

I en tid när filmkritik behandlas mer och mer styvmoderligt av mediehusen verkar många skribenter ängsliga för att ”tycka fel”, vilket ironiskt nog gör kritiken mycket mindre intressant.


Databaser som Rotten tomatoes och Metacritic kan agera kulturella motkrafter till skitfilmer som Batman v Superman eller Emoji movie (vi behöver även en svensk avdelning för alla Sune-, Solsidan- och Hundraåringen-produkter).

Men sajternas digitaliserade grupptänk kan också göra att ideologiska, politiska och marknadsstyrda trender får sätta agendan för vad som anses bra, och hämma en uppskattning för innovation och outsiderperspektiv.

I sin kända essä Trash, art and the movies från 1969 minns Kael när hon såg film som barn och friheten det gav från det kollektiva tvånget att vara snäll och sköta sig: ”Det är förmodligen det bästa och enklaste sättet att utveckla ett estetiskt sinne, eftersom skyldighet att vara uppmärksam och uppskatta är anti-konst, det gör oss för ängsliga för njutning, för uttråkade för respons”.


Fotnot: Dokumentären What she said – the art of Pauline Kael beräknas släppas under våren.

ARTIKELN HANDLAR OM