ÅSIKT

Harmoni i salongen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Gisèle Vienne i "I Apologize".
KULTUR

Att se Richard Maxwells End of reality får mig att undra om ingenting har hänt i New York efter The Wooster Group eller Richard Foreman. Men något har ju hänt, och denna föreställning handlar följaktligen om säkerhet, övervakning och ett avhumaniserat samhälle; en smula märkligt för en konstform som så gärna vill vara avantgarde, men likväl inte kan fjärma sig särskilt långt från verkligheten.

Ensemblen talar tillgjort som en parodi på en dålig amerikansk film, de slåss som en pastisch på tecknade slagsmål och deras klichéer krystas fram likt orden ur mindre verbalt begåvade presidenter. Allt detta framgår efter femton minuter, likväl väljs långfilmsformatet och även om det framtida samhälle som Maxwell vill suggerera blir rätt trist, behöver ju inte dess teatrala representation vara det.

En annan av de inledande föreställningarna under festivalen Perfect Performance var Gisèle Viennes I Apologize, även den nära en verklighet tömd på mänsklig socialitet. Alla de döda flickdockor i naturlig storlek som plockas upp ur träkistor, arrangeras och läggs tillbaka handlar givetvis om en pedofils egenartade tankemönster, hans strävan efter en alldeles egen ordning, genomkorsad av våld, sexualitet och uppmärksamhet i ett svårtytt mönster.

Men till skillnad från Richard Maxwell leder alla lätt varierade omtagningar till att den värld som mannen på scenen lever i etableras som en verklighet i egen rätt, obegriplig och avskyvärd, men faktisk.

Ljudkulissen som dundrar, Dennis Coopers barnförbjudna texter ur högtalarna och den självklarhet som präglar mannens stök bland dockor och kistor, skapar en egenartad förening av sympati och antipati. Likväl kan man undra över varför performancekonsten väljer att upprätta en så tydlig länk mellan verkligheten, scenen och publiken.

Att störa, med ambitionen att förändra åskådarens verklighetsuppfattning, har annars länge varit den nyskapande scenkonstens ambition. Nu tycks till och med den konstnärliga krets som brukar kalla sig förtrupp helst bekräfta de värderingar som dess publik redan är rörande överens om.

Dans

Claes Wahlin ([email protected])