ÅSIKT

Mellan rummen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JENNY TUNEDAL om Entrén till sanatoriet, Galleri Index

Foto: Ann Böttchers ”Entrén till sanatoriet”.
Foto: Ett ”liggrum” utanför galleriet.

■ ■ Filosofen Michel Foucault skulle ha kallat sanatorierna, vars funktion var att vårda och isolera tbc-sjuka i Sverige i början av nittonhundratalet, för ”heterotopier”. Kanske rentav ”kris-” eller ”avvikelseheterotopier”, eftersom de var undantagsplatser, liksom utanför, där samhället placerade dem som avvek och hotade ordningen genom att vara sjuka, svaga och smittsamma.

Entrén till sanatoriet var alltså också en utgång, ur det privata och in i det offentliga, ur familjen och in i den större, mer anonyma institutionen. Ann Böttchers utställning på galleri Index handlar just om gränsen, tröskeln. Mellan rum, eller mellan inomhus och utomhus, eller mellan samhälle och individ. Eller om att gå in i ett rum som är ett gränsområde.

■ ■ Utanför galleriet har konstnären byggt ett ”liggrum”, en replik av de uterum där tbc-patienterna skulle få andas frisk luft. Det finns vilstolar med dynor och filtar, man kan lägga sig ner i rummet medan avgaser och buller sveper in genom de stora glaslösa fönstren, vara på gränsen mellan stan och sanatoriet.

Inne på galleriet klick-klick-klickar en diabildsprojektor fram bilder av gamla

vykort som föreställer Romanäs sanatorium och dess omgivningar. Svart skog och stora vatten avgränsar den nästan slottsliknande byggnaden från världen. Det ligger så ensamt, det stora huset, med naturen som en skyddszon mellan de sjuka och de ännu inte smittade.

■ ■ Sjukdom är också ett gränstillstånd, med döden som yttersta gräns. På den lilla, skira teckning som gett utställningen dess titel syns ett trästaket med en snidad grind som står öppen in mot skogen. Staketet och grinden är en både skarp och genomsläpplig gräns mellan den tomma ytan i bildens förgrund (en vit kub som fortsätter in i bilden?) och det dovare, mörkare annorstädes som den smala stigen försvinner in i. Ni som här inträder, lämna allt hopp. Det står inte så, men det känns så.

I november sände P1 radiodokumentären Huset som sett så många dö av Maria Lindgren. Före detta sanatoriepatienter berättade om ”en oändlig sorg över att man var en person som människor fick vara rädda för”. Om att vara ett ensamt barn i kala rum. Om att kräkas och kräkas av det grönbruna strösslet som

kallades ”Paus”.

Bäst minns jag Gretas berättelse om marsvinen. Alla hade ett eget, med sitt namn på. Marsvinen användes för att testa hur sjuka de olika patienterna var. De bodde i källaren och patienterna fick gå ut och titta på dem genom fönstret. ”Mitt marsvin vände sig om och på det stod det Greta. Då visste jag att det inte var någon fara.”

■ ■ Lindgren dokumenterade sanatoriet genom människorna, Böttcher gör det genom rumsligheten omkring dem. Ett av vykorten som projiceras på väggen, en bild av musikrummets stora burspråk och många krukväxter, fortsätter eller speglar sig i galleriet, där samma björkstamspiedestal med pampig cederlik krukväxt återkommer och kompletteras med fler björkstammar, fler gröna växter av olika slag. Rummet är inte ett rum utan en spegel. En tom och full plats där jag kan se att jag är där och att jag inte är där, närvaro och frånvaro, samtidigt, heterotopiskt.

Jenny Tunedal