ÅSIKT

Dagens GORMANDER: Ännu jobbigt att vara rik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■Svenska Dagbladet skrev häromdagen på ledarplats att ”nu har det blivit enklare att vara rik”. Det var med anledning av att man inte behöver betala förmögenhetsskatt längre. Men Svenskan har fel.

Det är jättejobbigt att vara rik.

Tv-serien En spricka i kristallen berättar om familjen P G Gyllenhammar, fast egentligen inte, enligt författarinnan Cecilia von Krusenstjerna, utan om en påhittad familj som heter Silvercrona. Den råkar bara likna Cecilias (hon är född Gyllenhammar).

Jag har läst sura kommentarer om den här serien men håller inte med. Den var helt underbar.

Man visste ju. När tv är som bäst får man reda på det man redan vet. Man nickar med huvet ungefär som en duva på väg att bli matad. Det är fortfarande tungt att vara rik. Man får betala ett pris. Det är som att tugga på en gammal och sur köttbit. Tänk vad pengar och makt kan göra med folk.

Storyn finns nedlagd redan i de grekiska dramerna. Först vägrar Oidipus lyssna på oraklet i Delfi, sen slår han ihjäl sin pappa, gifter sig med sin mamma, sätter på henne och sticker slutligen ut sina egna ögon.

Hela tiden står kören, som kan tänkas föreställa alla oss vanliga, och betraktar dramat.

Vilken röta man har haft, viskar jag. Att man inte blev rik. Att man slapp åka limousin, klä om sig till middagen och spela golf. Jag ser familjen Gyllenhammar – förlåt Silvercrona – kämpa mot sitt öde medan jag hetsäter ur en stor ask chokladpraliner. De runda med sötsliskig punsch är godast. En osäker men innerlig våg av förtröstan stiger ända ner från mina svettiga fotsulor. Min plats i livet är rättfärdigad.

■ ■Jag behöver övertygas för jag misstänker att rika människor mår bättre än oss andra. De lever längre, de håller lillfingret rätt ut när de dricker te och när barnen knarkar och männen spöar sina fruar – det gör de – så märks det nästan aldrig utåt.

De behöver inte ens tillägna sig social kompetens, alltså fjäsk, för att klara sig. Inte så länge det finns täckning för checkarna.

När ridån går upp för tv-serien – jag har bett min sambo att virka en liten ridå att sätta framför tv-skärmen när det är teater – så ser man en familj som är så sjukt vacker att man nästan blir förtvivlad. Som de bor är det ännu vackrare sjukt. Typ.

Men mamman ligger på en säng omgiven av flaskor och tabletter medan huvudpersonen, lipsillen Suss, blir köpt av pappa Gyllenhammar, förlåt Silvercrona, en man med granitkäke. När Suss gifter sig kallar pappan hennes man för rättshaverist i bröllopstalet.

Pappan köper loss lipsillens man. Allt har ett pris, säger han. Alla kan köpas. Suss darrar och kräks.

De grälar hela tiden. De är vandrande vålnader. Man anar nästan att de inte är lyckliga.

Titta, ropar jag. Titta som de har det. Äntligen får man veta sanningen.

Suss träffar en ny kille. Mamman som spelas lysande av Jessica Zandén växer liksom ut över himlavalvet och blir en häxa. Det är bara kvasten som fattas. Man blir verkligen på gott humör. Nej, jag är inte avundsjuk. Jag är bara illvillig. Överklass är korruption, isiga själar och inavel. Det är den sedelärande berättelsens budskap för att vi ska hålla oss lugna och avstå från att storma banken.

Jag är lugn. Banken kan andas ut ett tag till.

Doktor Gormander