Mycket väsen för ingenting

avClaes Wahlin

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Högljudd narrspegel på Orionteatern

Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten. Foto: Magnus Hjalmarson Nejdeman
Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten. Foto: Magnus Hjalmarson Nejdeman

Inte nog med att publiken måste stå upp under hela föreställningen, den musik som framförs av trion Fire! är länge så hög att den överröstar skådespelarna. Det tar alltså en stund innan det som händer på det upphöjda scengolvet, byggt av kasserade bildäck, blir begripligt. Och musikern David Sandström, som vid sidan av Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten, rör sig på scenen tillsammans med sångerskan Mariam Wallentin, har trots mikrofon svårt att göra sig hörd även när volymen på musiken hamnar under 120 decibel.

Sådana fadäser kan möjligen korrigeras med tiden, för Roland Schimmelpfennigs Det flygande barnet handlar om mer än att döda ett barn på grund av att pappan flirtar med en brasilianska som föreläser om världens undergång. (Om nu inte barnet dog av ljud­nivån.) Pjäsen har egentligen sex roller, tre män och tre kvinnor i åldrarna 40, 50 och 60 och historien utspelas bokstavligen på tre nivåer: under jorden, på jorden och ovan jorden.

I den anonyma, tyska staden firas S:t Martin (som Mårten Gås är en svensk rest av) med lyktor, barnkörer och parader. Samtidigt försvinner barn, inte minst på grund av att de vuxna intresserar sig för oväsentligheter, som att köpa en ny bil, eller vara otrogna.

Som civilisationskritik är texten rätt grund, dess styrka ligger i rytmen och dramaturgin. Liksom i Schimmelpfennigs Vintersolstånd, som spelas på Dramaten, talar personerna gärna om sig själva i tredje person, vilket skapar säregna, dramatiska möjligheter. (Så sker även i Martin Crimps text till George Benjamins opera Written on Skin på Kungliga Operan just nu - en liten trend tro?)

På Orionteatern får Vanna Rosen­berg och Gustaf Hammarsten gestalta den reducerade rollistan. Båda växlar skickligt och musikaliskt både repliker och scenbyten. Men när väl musiken bedarrar en aning och texten börjar knytas samman, då får vi ett slut som blir onödigt sentimentalt.

Schimmelpfennigs pjäs skulle vinna på att sättas upp mindre lojalt. Jag tvivlar på att den ska uppfattas bokstavligt, utan i stället ses som en narrspegel för den medelklass som utgör publiken. Pjäsen behöver ett motstånd som kan appellera till högre förmågor hos publiken än dess eventuella fallenhet för att tycka synd om små barn.

Publicerad: