ÅSIKT

"Du borde hängas"

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Catrin Ormestad om hoten som tvingar Gideon Levy att ha livvakt

Tel Aviv Demonstation i samband med Israels offensiv i Gaza. Foto: Oded Balilty/AP
Gideon Levy är en av få israeliska journalister som är öppet kritisk till ockupationen. Foto: Privat

Han heter Alex och han har ställt upp ett litet bord utanför vår ytterdörr.

Där sitter han och stirrar in i grannens bougainvillea, fram till kvällen då han får avlösning av någon som är förvillande lik honom. De är alla kraftigt byggda och tystlåtna, och de klär sig i skjortor som hänger löst över höfterna, för att dölja vapnen som de bär.

Den här sommaren är de våra livvakter.

Det är meningen att de ska följa med oss, vart vi än går. Till livsmedelsbutiken och posten, till marknaden och när vi går på bio. Och förstås, till kaféet dit vi alltid går på fredagar. Borden är utställda på trottoaren, så det är många som ser oss när de går förbi på gatan.

”En dag när du sitter på kaféet…”

Det är nog det vanligaste av alla de hot som min partner, Gideon Levy, har fått ta emot genom åren. Han är en av de få israeliska journalister som är öppet kritiska till ockupationen. För det har han fått mycket uppskattning, men den har framför allt kommit från utlandet. I Israel, och bland dem som kallar sig för Israels ”vänner” i framför allt USA, har han blivit föremål för ett hat som ibland har tagit sig otäcka uttryck.

I mejl, brev, bloggar, talkbacks och påhopp på gatan har de gjort klart vad de tycker om någon som han. Som vågar påstå att det som i Israel utan ett spår av ironi kallas för ”den mest moraliska armén i världen” gör sig skyldig till krigsbrott. Som skriver att Israel inte vill ha fred. Som har mage att hävda att palestinierna är människor och har lika stor rätt som judarna att leva i fred och värdighet.

För dessa åsikter borde han dö, finns det de som anser. Samma människor som aldrig tröttnar på att framhålla att Israel är ”den enda demokratin i Mellanöstern” är beredda att gå långt för att tysta dess dissidenter. De skriver och berättar att de hoppas att hans barn ska få cancer. De råder honom att bosätta sig i Gaza. I Afrika. I Iran. I Sverige. Tack för en utmärkt artikel, skrev någon och undertecknade ”Adolf Hitler”. Det är sällan de skriver ut sina riktiga namn.

Ibland infogar de en rad om mig med. Den där shiksan. Som om de israeliska kvinnorna inte skulle duga. Och det var i mitt ansikte han spottade, den där amerikanen som dök upp från ingenstans, just när vi var på väg att lämna Carmelmarknaden i Tel Aviv.

Det har blivit en del av vardagen. Jag bär numera våtservetter i min väska och min partner har slutat grymta ”kof” (hebreiska för apa) åt dem som flyger på oss på gatan, sedan det några gånger höll på att sluta illa. I Israel har det trots allt alltid varit förenat med en risk att tro att det måste vara möjligt för israeler och palestinier att leva tillsammans. Premiärminister Yitzhak Rabin mördades av en högerextremist när skrev under ett fredsavtal med palestinierna. Tanken på att min partner skulle behöva skydd har emellertid aldrig föresvävat oss, förrän den här sommaren. Inte förrän han skrev om piloterna.

I ett land där indoktrineringen börjar redan på dagis med att barnen får rita teckningar och samla in godis som skickas till soldaterna, är piloterna kungar. De är de bästa som det israeliska samhället förmår frambringa. De går på de bästa universiteten och kommer från de bästa familjerna. De är eliten av eliten. Så unga, så stiliga, så modiga. Så moraliska. Att det israeliska flygvapnet inte har utkämpat en luftstrid på många år och att piloternas främsta uppgift i dag är att fälla tusentals ton bomber på en befolkning som inte har några möjligheter att försvara sig, det ingår inte i den kollektiva, israeliska bilden av dessa hjältar.

”Hur sover du egentligen om natten, pilot?”, frågade sig min partner i en opinionsartikel som publicerades i Haaretz, en knapp vecka efter det att operation Protective Edge hade inletts.

Svaret lät inte vänta på sig. 240 läsare sa upp sina prenumerationer. Barndomsvänner sa upp bekantskapen. Och så hoten.

Du borde hängas.

Dagen efter det att artikeln publiceras gör vi en resa i södra Israel till några av de städer som drabbats hårdast av Hamas raketbeskjutning. I Ashdod intervjuas min partner av israelisk TV och blir snart igenkänd. Som hyenor samlas de runt honom, skrikande glåpord. Röda i ansiktena av upphetsning flinar de mot varandra, lite rädda för kameran, men trygga i vetskapen om att de är majoriteten.

Jag betraktar dem med en känsla av sorg över det land som jag aldrig har lyckats göra till mitt, och det enda jag kan tänka är – var det för detta? Förföljelserna, Förintelsen, alla krigen. Drömmen om Jerusalem som hölls levande genom alla åren i diasporan. Ben Gurion och 1948. Och så detta. Dessa män och kvinnor som i direktsändning skriker ”homo” åt en man som undrat hur piloterna sover, de som någon mil söderut är i färd med att bomba Gaza.

Var det den här staten ni ville ha?

En stat där den som tänker annorlunda tvingas gå med livvakter.

Catrin Ormestad