ÅSIKT

Fy hundan – så stereotypt

Göran Sommardal ser en avgrund av kolonial förstockelse öppnas i Wes Andersons Isle of Dogs

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foxsearchlight
Ur filmen Isle of dogs
KULTUR

Wes Andersons Isle of Dogs är en film där de grymma (japanska) människorna beslutar att förvisa de snälla, plikttrogna (amerikansk-språkiga) hundarna till en avfallsö utanför staden Megasaki, i stället för att satsa på forskning om hundpest och snorfeber.

Japanerna tjattrar på sitt obegripliga sätt, när det blir absolut nödvändigt simultanöversatta av en i bild synlig tolk, men för det mesta får tjattret förbli en pikant ljudkuliss till de riktiga aktörerna, det vill säga de goda hundarna, med röster lånade av Bill Murray, Edward Norton, Scarlett Johansson, Harvey Keitel.


Här är det frågan om gamla hederliga ras-stereotyper och kulturella karikatyrer. Den enda positiva japanska rollfiguren är pojken Atari som letar efter sin förvisade hund. Den stora hjälten i kampen mot de japanska hundhatarna är (ni har redan gissat det!) en amerikansk utbytesstudent (Greta Gerwig).

I den vrå av världen som utgörs av Amerikas Förenta Stater (4,6% av jordens befolkning) tycks merendels kritiker som själva tillhör etniska minoriteter, sådana som filmskribeneten Jen Yamato och filmkritikerna Justin Chang, Angie Han och Odie Henderson, ha reagerat på det uppenbara.


Trots den uppskattning Anderson visar för japansk film och kultur, öppnar hans film för en avgrund av kolonial förstockelse.

Och när jag upptäcker att de återkommande explosionerna i Isle of dogs tar formen av ett litet svampmoln, som från en atombomb, och detta i en amerikansk film som utspelar sig i Japan, där upphör min känsla för humor.

ARTIKELN HANDLAR OM