ÅSIKT

Frige grynen!

Kjell Östberg om skärgårdskvinnorna som fick nog och tågade mot hungern för 100 år sen

Foto: Bengt Herrman/Arkiv Gävleborg
Hungerdemonstrationer utanför Stadshotellet i Söderhamn den 11 april 1917.
  • Aftonbladet Kultur kommer under året att uppmärksamma de dramatiska händelserna 1917. Syftet är att vidga diskussionen om bakgrunden till det demokratiska genombrottet.

  • I dag: Så tände några fiskarhustrur gnistan till en svensk revolution.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 8 mars 1917 startade kvinnorna i Petrograd den ryska revolutionen.

Den 11 april tände några fiskarhustrur utanför Söderhamn gnistan till den svenska.

När regeringen Hungerskjöld sänkte brödransonerna från 250 till 200 gram om dagen, när smör bara fanns att köpa på svarta börsen, potatisen var slut och profitörer sände köttet på export fick det vara nog. Fyra kvinnor vid kusten tog initiativet, efter vägen slöt allt fler upp, när de nådde Söderhamn var de flera hundra. Utanför stadshuset krävde de ökade ransoner.

Brödbyråns föreståndare, kronolänsman Didrikson, sa sig förstå kvinnornas bekymmersamma läge, men förklarade sig inget kunna göra förutom att vidarebefordra kraven till den statliga livsmedelskommissionen. ”Medkänsla och förståelse spårades hos de skaror, som kantade gatorna där det enkla tåget drog fram”, kunde man läsa i den lokala tidningen.

Kvinnorna återvände hem, men inte för att stillatigande vänta på besked från myndigheterna. Kvällen därpå utlystes ett möte i Folkets hus i Lervik. 700 kom, nu var männen också med. Och på måndagen genomförde kvinnorna en skolstrejk. Brödbristen omöjliggjorde att sända barnen till skolan, förklarade de.

Snart hade hungerdemonstrationerna spritt sig över landet. Innan april var över hade en kvarts miljon varit ute på gator och torg, under maj och juni blev demonstrationerna våldsammare, ofta var det kvinnorna som drev på. Konfrontationer med polis och militär blev vanligare. Den svenska revolutionen var ett reellt hot – eller löfte.

Länge hette det i historieböckerna att demonstrationerna våren 1917 började i Västervik; senast i förra veckan hävdade en känd statsvetarprofessor det (Leif Lewin i SvD 29 mars) och att aktionerna där kom att bli mönsterbildande. I stället var det inledningsvis kvinnor som samtidigt och på flera håll gav signalen, männen kom snart efter. Och aktionerna följde ofta Söderhamnskvinnornas mönster: Demonstrationer utanför de lokala kristidskontoren och massmöten där ledningen för de fortsatta protesterna valdes, ofta med stort kvinnligt inslag.

Kvinnornas initiativ hälsades från början med glädje av de arbetarvänliga tidningarna. Detta kom att ändras. Redan i referatet av den allra första Söderhamnsdemonstrationen kunde man läsa att de flesta av deltagarna ”trodde måhända att genom oppositionsyttringen större ransonering kunde vinnas, andra hade kanske kännedom om att sådan ej står att få”.

Tendensen att förminska kvinnornas insatser fanns också i socialdemokratiska tidningar. Den arbetarrörelse som vägrat släppa fram kvinnor på ledande poster noterade gärna kvinnornas bristande mötesvana och att ”anförandena inte voro klädda i så vackra ord”.

När kvinnodemonstrationerna övergick i en ny fas i början av maj förvandlas den ofta överseende kritiken till öppet avståndstagande från kvinnornas ”excesser” och ”nidingsdåd”, i en ton helt annan än den som riktades mot manligt ledda inventeringar och konfiskationer. ”Hysteriska kvinnor på expropriationsstråt”, skrev Folket.

Och i Malmö tog arbetarkommunen ett särskilt uttalande mot de kvinnor som för första gången gått ut i egna demonstrationer. ”Att demonstrera i tid och otid, utan att ha tagit sikte på någon bestämd punkt, mot vilken påtryckningen riktas, är att fäkta i luften … Vi ha velat allvarligt framhålla dessa synpunkter för våra arbetarkvinnor, vilka för ögonblicket tycks leva i den villfarelsen att allt kan åstadkommas med demonstrationer”. Mansplaining skulle sådant kallas i dag.

För det var mycket de åstadkom. Tillsammans med männen lyckades de faktiskt lindra den akuta nöden. Regeringen pressades att få fram bättre handelsavtal. Lokalt mångdubblades det ekonomiska stödet och kommuner startade mejerier, slakterier och vedgårdar i försöken att få fram mer och billigare mat. På många håll konfiskerade kvinnor och män bönders och handelsmäns lager, ofta avsedda för den svarta marknaden.

Och framför allt: Den kvinnliga rösträttsrörelsen spelade en viktig roll för den kvinnliga rösträttens genomförande. Men den snabbhet med vilken riksdagen 1918-1919 klubbade igenom allmän rösträtt går inte att förklara utan borgerlighetens rädsla för att den potatisrevolution som några kvinnor i Söderhamn givit signalen till skulle bryta ut på nytt.

Fast det kom att bli ett demokratiskt genombrott med förhinder. När den nyvalda riksdagen samlades 1922 var 99 procent fortfarande män. Plenisalen fylldes varken av fiskarhustrur från Söderhamn eller fröken Frimans rösträttskvinnor. Den revolutionen återstod att genomföra.

Kjell Östberg

Historiker vid Södertörns högskola