ÅSIKT

Kändisarna stjäl syret

Sociala medier får inte avgöra vem som är skyldig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Jag vågar påstå att jordens alla kvinnor någon gång har utsatts för sexuella trakasserier. I den befriande upplysningskampanj som nu sprider sig globalt, #metoo, finns hur många kvinnor som helst att lyssna på. Men det är kändisarna som tar allt syre. Ett strukturellt problem förvandlas till klickkittlande individuella uppgörelser. De namnlösa offren struntar vi i.

Aftonbladet har den gångna veckan fått ta emot skopor av rimlig kritik, men också helt orimlig. När till och med journalister ropar efter namnpubliceringar och de största mediehusen vidareförmedlar rykten som de inte kunnat bekräfta, blir de en del av den lynchjustis som nu markerar en milstolpe i svensk offentlighet.

Det behöver rensas upp och det här är ett wake-up call för många män. Men får mobben bestämma, är det här också slutet på rättsstaten såsom vi känner den.

Jag vill inte försvara sviniga eller kanske till och med olagliga beteenden, men vi kan inte ha en ordning där sociala medier tvingar fram en gammaltestamentlig rättsskipning, till stora delar på politiskt drivna grunder.

På den ena flanken gör extremhögern en för dem förhatlig medieprofil med ett supersunkigt förflutet många år bak i tiden, till var mans niding och villebråd. På den andra flanken anammar kvinnor kampstrategin att medvetet agera oetiskt genom att hänga ut namn, för den goda sakens skull. Den tillfälliga alliansen blir ett drev man aldrig kan argumentera mot.

I skottgluggen hamnar inte bara män – rättvist eller oförskyllt – utan också deras barn, som tvingas förklara sig för sin omgivning. Tänk er in i den situationen. Och ja, man kan tycka synd om barnen utan att tycka synd om deras fäder.

Många, kanske de flesta, kvinnor blir aldrig trodda när de/vi pratar om sexuella övergrepp. Men det betyder inte, som en del menar, att vi har en skyldighet att alltid tro på vad alla kvinnor påstår. Det skriver jag utan att ta ställning till något enda av de rykten som nu är i svang. Den postmoderna devisen att ”alla har rätt till sin historia” har otvivelaktigt ett värde, men den kan inte få omstöpa det allmänna rättsmedvetandet.

#metoo avslöjar mångåriga arbetsplatsproblem lite här och var som chefer gett blanka fan i. Först nu agerar de, principlöst opportunistiskt. Men de allra flesta kvinnor som drabbas av sexuella trakasserier på mindre flashiga arbetsplatser – eller lika ofta, av en orättvis lönesättning grundad i kön – kan inte gå till medierna, för vem bryr sig om dem? Dessutom vet de att de då riskerar att få sparken eller mobbas ut. Det är deras namnlösa historier, som vi finner på erfarenhetsbanken #metoo, som är den struktur vi måste börja prata om nu.

ARTIKELN HANDLAR OM