ÅSIKT

Levande ljus lyser upp

Orfeus och Eurydike i 1700-talets anda

Foto: Martin Hellström
Albina Isufi och Maria Sanner.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När man i mitten av 1700-talet hade tröttnat på de italienska operornas da capo-arior och allt överdåd som skulle förföra publiken, så fanns det några som i upplysningens anda ville reformera operakonsten. Jean-Philippe Rameau var en föregångare med sina dansinslag
i operor, som också var dansanta musikaliskt. Men med alla obligatoriska inslag hade de formaliserats.

Christoph Willibald Gluck var kompositören som tillsammans med några likar skulle ändra på operahistorien. 

Först ut var Orfeus och Eurydike med premiär i Wien 1762. Här skulle de olika delarna integreras. 

 Bort med ornamenteringar, låt dansen berätta lika mycket som orden och se till att orkestern får en större roll.

På Confidencen har Arnold Östman tillsammans med koreograf Bétina Marcolin, kostymör Anna Kjellsdotter och scenograf Christer Nilsson sökt återskapa hur det kan ha sett ut och låtit. 

Scenen är belyst med levande ljus och koreografin har drag av pantomim. Orkestern under Arnold Östmans ledning håller sig tätt intill sångarna och blir vid flera tillfällen ett slags kollektiv solist. Dock saknar jag svikten i musiken och tycker att det kunde vara aningen högre tempi.

På scenen får vi se fler scenbyten – changement à vue – under två timmar än vad vi har kunnat se på Drottningholmsteatern under flera år. 

Effektfullt och elegant, men tyvärr ingen scenväxling när Eurydike sugs tillbaka i den underjord som Orfeus stigit ned i för att hämta henne. Han lyckades ju inte hålla sitt löfte att inte se på henne under uppstigningen. 

Eurydike, som blev stungen av en orm på sin bröllopsdag, blir kvar där. Men Amor, som möjliggjort Orfeus nedstigning, bevekas av deras kärlek och lyfter upp Eurydike till sin älskade.

Solisterna håller god klass. Maria Sanner i titelrollen är återhållet uttrycksfull, även om hon inledningsvis dras med ett visst vibrato. 

Albina Isufis aningen vassa sopran ger Eurydike en behärskad längtan och Johanna Wallroth skapar vitala scener med sin Amor. Att hon vid några tillfällen lämnar italienskan för att sjunga på svenska är kuriöst, men jag antar att det är ett pedagogiskt val. Det är ju Amor som vänder handlingen.

Under några ögonblick kan vi föreställa oss en estetik innan den blev en konvention, synd bara att föregångare som till exempel Vinci eller Rameau så sällan framförs här. 

Den svenska publiken vet vad som hände efter Gluck, värre är det med vad som föregick reformationen av barockoperan.

FAKTA

Opera

Orfeus och Eurydike

av Gluck

Koreografi: Bétina Marcolin

Scenografi: Christer Nilsson

I rollerna: Maria Sanner, Albina Isufi, -Johanna Wallroth

Dirigent: Arnold Östman

Confidencens Orkester

Scen: Confidencen

Speltid: 2 tim

ARTIKELN HANDLAR OM