ÅSIKT

Stänger – igen

Mattias Gardell om Trumps inreseförbud – och USA:s mörka historia av rasistiska invandringslagar

Foto: AP
Donald Trump stödjer sitt utfärdade inreseförbud på en lag från 1952 som inte längre gäller, skriver ­Mattias Gardell i en historisk tillbakablick på USA:s nästan 200-åriga historia av stängda gränser och rasåtskillnad.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

President Donald Trumps exekutiva order om totalt inreseförbud för människor från Iran, Irak, Jemen, Libyen, Somalia, Sudan och Syrien tog inte endast de direkt berörda utan också amerikanska myndigheter på sängen. Kaos utbröt på amerikanska flygplatser då personer födda i dessa länder men med dubbelt medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd i USA stoppades i tullen.

Enligt Department of homeland security kunde förbudet rimligen inte gälla de som redan hade visum och rätt att bo, studera och arbeta i landet. Trump överlade med Stephen Miller och Steve Bannon – hans två rådgivare från den amerikanska Avpixlathögern – och körde resolut över myndigheten.

Beslutet ska gälla alla från dessa länder. Inalles 218 miljoner människor. Även sådana som bott i landet i åratal och vänt hem efter en turist- eller arbetsresa. ”Vi vill inte ha dem här”, förklarade Trump. ”Äntligen”, sade Pamela Geller, antimuslimsk demagog. ”Det är julafton varje dag”. ”Det är så här frihet ser ut”.

Deportationerna stoppades av federala domare i Brooklyn och Virginia, med påföljd att flygplatsernas fängelser börjades fyllas av personer som fastnat på gränsen. Borgmästare från Chicago, Boston, Dallas och New York protesterade. Med vilken rätt fängslades deras invånare?

Medborgarrättsjurister, bland annat från American civil liberties union (ACLU), stämde Trump för brott mot konstitutionen och fick rätt i första instans. Trumps tillförordnade justitieminister Sally Yates vägrade implementera en lag som bröt mot kontitutionen. Hon fick sparken för ”förräderi”.

Obekymrat förklarade Trumps rådgivare att inreseförbudet var lagligt och kan utvidgas till fler muslimska länder. Dock inte Saudiarabien, där Trump gör affärer.

I strid med ACLU och författningsdomarna hävdar Trump rätten att utfärda kollektiva inreseförbud. Han hänvisar till en lag från 1952 som ger presidenten rätt att hindra ”varje sorts främlingar” han finner ”skadliga” att resa in i landet.

Det Trump inte nämner är att lagen inte längre gäller. Den ersattes 1965 av en lag som understryker att ”ingen person får nekas visum på basis av ras, kön, nationalitet, födelseort eller bostadsort”.

1965 års lag var kulmen på en lång kamp om den amerikanska demokratins själva väsen. Vilka omfattades av den frihet och jämlikhet den amerikanska revolutionen avsåg förverkliga för ”alla människor”?

1790 års invandringslag slog fast att man bara fick bli amerikansk medborgare om man var en ”fri vit person”. Svarta var ”egendom, inte personer” och kunde, enligt ett beslut av Högsta domstolen 1857, ”aldrig bli medborgare” då de var ”en underordnad och underlägsen klass varelser” som ”inte inkluderas i Självständighetsdeklarationens fras ’alla människor’”.

Först 1871 erhöll svarta (ett andra klassens) medborgarskap. För de urfolk vars mark landet byggdes på skulle det dröja till 1924 innan de kunde bli medborgare och röra sig (relativt) fritt utanför reservaten.

Mellan 1790 och 1952 kunde en utlandsfödd människa bli amerikansk medborgare under förutsättning att hen var ”vit” och gift med rätt sorts person. Vita kvinnor som var gifta med ickevita män kom inte i fråga. Fram till 1931 berövades dessutom en vit amerikansk kvinna sitt medborgarskap om hon gifte sig med en icke-vit man.

Då rätten att bli medborgare och fritt färdas över och inom landets gränser var avhängigt vithet uppstod frågan vem som var vit. I Oklahoma, liksom i en majoritet delstater, bestämdes att varje person med ”en droppe” svart blod var svart, medan ”termen ’vit ras’ inkluderar alla andra personer”. En droppe svart blod är knappast synligt för ögat.

Antikinesisk propaganda i tvättmedelsreklam 1886.

Den juridiska definitionen medförde osäkerhet då kineser, japaner, turkar, indier och andra slags människor utan ”en droppe” svart blod dök upp vid gränsen. Ansökningarna avgjordes vanligen på plats av tullmyndigheter och gränspoliser. I vissa fall med bistånd av lagstiftarna. Som 1882 då kongressen influerats av demagoger som varnat för ”den gula faran” och förbjöd kineser inträde i Chinese exclusion act.

Andra fall avgjordes av Högsta domstolen. Ibland efter en serie överklaganden. Var indier – som antropologer och språkvetare hävdade var indoeuropéer – vita eller inte? Domen från 1909 då indier ansågs ”förmodligen icke vita” ändrades till ”vita” 1910, vilket överklagades 1913.

År 1917 avgjorde kongressen frågan genom Asiatic barred zone act som förbjöd invandring från hela Asien, med ett kryphål för ”bevisligen vita” avsedd för kristna invandrare från Syrien och de kaukasiska bergen.

Kryphålet provades av Takao Ozawa år 1922. Han var utbildad vid Berkeley, hade bott i USA i 28 år, gick i kyrkan och hans barn talade enbart engelska. Men han var född i Japan. Ozawa anförde att hans hudfärg var vit och hade intyg på att han kunde rodna, vilket ”sunt förnuft” höll för en exklusiv ”vit” egenskap, eftersom endast vita var moraliska varelser. Domstolen avslog hans begäran. Oavsett hudfärg var han av den ”mongoliska rasen” och skulle inga rättigheter ha.

Då som nu fanns en stark opinion mot invandring och för America first. Då riktades opinionen inte som i dag mot muslimer, utan mot asiater, judar från Östeuropa och katoliker från Irland och Sydeuropa. Judiska parasiter sades livnära sig på nationens kropp. Dessutom var de anarkister och kommunister.

Uncle Sam korsfästs av ­judar, antisemitisk satirteckning från 1896.

Katoliker påstods ta jobben från vita amerikaner, vara allmänt kriminella och dessutom illojala femtekolonnare, som på påvens uppdrag infiltrerade landet. De vita protestantiska riddarna i Ku Klux Klan fick ett uppsving, liksom kraven på invandringsförbud.

I The rising tide of color against white world supremacy (1920) beskrev Lothrop Stoddard amerikanerna som ”gräddan av den nordiska rasen”. ”Syndafloden” av ”de i sanning främmande horderna öst- och sydeuropéer” måste ”stoppas till varje pris” om inte landet ska gå under. I två invandringslagar, 1921 och 1924 – den senare prisad som ”föredömlig” av Adolf Hitler i Mein Kampf – infördes ett rashygieniskt system med kvoter som favoriserade anglosaxisk och nordisk invandring och begränsade invandringen från södra och östra Europa.

1952 samlades alla invandringslagar ihop i en enhetlig lag. ”Europas och Asiens problem kan inte lösas genom att överföra dem till USA”, förklarade senator Pat McCarran som låg bakom förslaget. ”Denna nation är den västerländska civilisationens sista hopp. Om denna världens oas blir invaderad, perverterad, förorenad eller förstörd kommer mänsklighetens sista flackande låga utsläckas”.

1952 års lag strök hänvisningen till vithet, men behöll kvotsystemet och införde den rätt att skydda landet från förorenande och subversiva element, som Trump hänvisade till.

Systemet bestod till 1965. Segern över fascismen i Europa stärkte kampen för medborgerliga rättigheter på hemmaplan. Regelverk som begränsat judars tillträde till vissa utbildningar och yrken undanröjdes. Den svarta medborgarrättsrörelsen lyckades i en rad spektakulära segrar häva rasåtskillnaden inom utbildning, kollektivtrafik, kultur, sport och det offentliga rummet.

1965 erhöll svarta samma rösträtt som vita amerikaner. Det var först då USA demokratiserades, om demokrati förutsätter alla medborgares likhet inför lagen. 1965 avskaffades också USA:s rasistiska invandringslagstiftning, som ersattes med global kvotering och förbud mot diskriminering. Det förbud Trump nu vill häva.

De vita nationalister i den ”alternativa höger” som bar Trump till seger vurmar för det fördemokratiska 1950-tal då ras-åtskillnad ännu rådde, abort var förbjudet, homosexuella saknade rättigheter, könsdiskriminering var tillåten och invandringen kvoterad.

Mot dem står de som månar om den demokratisering som inleddes på 1960–talet och säger sig vilja uppfylla dess löfte om frihet och jämlikhet för alla. Trump ställer frågan på sin spets. Kan den unga amerikanska demokratin skydda sig själv mot en demokratiskt vald antidemokrat?