ÅSIKT

(S)amplade giganter

Göran Greider om ”Memoarer” – en underbar bok

Tage Erlander, Olof Palme och Göran Persson – alla samplas de i Magnus Gustafsons ”Memoarer”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Var det svenska folkhemmet och socialdemokratin egentligen kanske en person? I så fall skulle denna människa inleda sina memoarer med några rader ur Per Albin Hanssons folkhemstal – långt mer radikalt än vad de flesta har klart för sig – i riksdagen 1928: ”Det måste en gång bli så, att klassamhället Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”.

Just så inleder författaren och litteraturvetaren Magnus Gustafson sin bok ­Memoarer, där han samplat ihop och fräckt bearbetat stycken i memoarer av förra seklets ledande socialdemokratiska politiker och agitatorer. Och han avslutar sin märkliga skrift, avfattad på radbruten poesi, med ett begravningspoem hopskrapat från artiklar i The Economist och texter av Milton Friedman där det berättas att det är slut med den gamla svenska modellen och att marknad och effektivitet nu gäller. På nittio ­sidor har ett smått heroiskt sekel passerat revy.

I en uppsats har Magnus Gustafson nyligen studerat socialdemokratiska memoarer och det han kom fram till var att de oftast rymmer en idé om det på en gång unika och det representativa; det enskilda jaget bär en kollektiv historia.

Det är sant. Jag har läst tjogtals sådana memoarer. De får oftast sin inledande kraft av en fattig barndom och ett vaknande engagemang i rörelsen – och det är för övrigt slående hur obenägen Olof Palme alltid var att prata om sin barndom i övre borgerligheten; den passade inte in. Det är faktiskt knappt att Tage Erlander passar in, med sin uppväxt i ett skollärarhem.

Men han räddas av sin upptäckt av klassamhället några mil utanför Lund under en strejk, på samma sätt som Palme i USA och Indien blir S-hjälten som gav sig i väg från det invanda och trygga och plötsligt fick insikter. När socialdemokratin var som mest vital var det en statushandling att stiga nedåt och blicka nedåt i samhället. Numera är det nästan tvärtom.

Jag vet inte hur jag ska beskriva denna underbara lilla bok. Man vet inte alltid vad det är för memoarförfattare man läser, men det gör inte så mycket. Ena stunden känner jag igen ett stycke från August Palms Ur en agitators liv och den andra erinrar jag mig vagt ett par blåa skor som Mona Sahlin minns att Palme tyckte om. Några härliga rader slår emot mig om när en arbetarfamilj fick råd med bil; Göran Persson skildrar sin uppväxt i Vingåker:

”Nu låg metropolerna plötsligt inom räckhåll.

Vi kom till och med till Svampen,

det vill säga det nya, vackra vattentornet i Örebro. (…)

Men vi kom aldrig till Stockholm.

Skälet var myten om den förfärliga Stockholmstrafiken,

den injagade skräck i oss alla.

Det var väldigt tufft att köra bil i Stockholm,

påstods det.

Ingenting blev bättre av att bilens registreringsskylt

på den tiden visade att föraren ­inte var stockholmare.”

Det här ingår alltså i samma långdikt som inleds med August Palms barndom och tid på Långholmen. Och jag skrattar högt (även min far höll för övrigt myten om Stockholmstrafiken vid liv, trots att han länge jobbade som lastbilschaufför).

Gustafsons bok blir både en hyllning till den starkaste arbetarrörelse som världen skådat, pragmatisk och med en socialistisk horisont, och ett slags obduktion av dess myter. Den som läser Gustafsons Memoarer tror jag kommer att känna det: Vitaliteten, nyfikenheten, den reformistiska rastlösheten och pliktkänslan mot ett ideal som präglade generationer S-politiker.

På bokens baksida mynnar projektet ut i nuet via Stefan Löfvens hurtfriska morgonsignal till Sveriges alla ungdomar från valrörelsen 2014, där visionerna hos denna arbetarrörelse kulminerar i följande autentiska strof:

”Alla unga ska ha en anledning

att kliva upp på morgonen,

därför vill vi införa

90 dagarsgarantin:

jobb, praktik, eller studier

inom max 30 dagar.

Det är suveränt tycker jag.”

FAKTA

POESI

Memoarer

Magnus Gustafson

Marginal förlag