ÅSIKT

Feelgood för den fria kvinnan

Anna Andersson: Jenny Colgans böcker väcker drömmar om livet på landet, självständighet och egen­företagande

avAnna Andersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Brittiska författaren Jenny Colgan har hittat det perfekta receptet på eskapism för den moderna kvinnan, skriver Anna ­Andersson.

Jenny Colgan är ett feelgood-fenomen. Hon har sedan debuten skrivit cirka 25 böcker. Sju finns översatta till svenska – och bara här i Sverige har hon hittills sålt 700 000 ex. Då ska man veta att den sjunde boken, Tillbaka till den lilla ön i havet, just har kommit så siffran lär stiga.

Vad är det som gör henne så populär? För att använda ett av hennes egna grepp – matlagning och bakning är återkommande inslag i böckerna – skulle jag säga att hon har arbetat sig fram till ett perfekt recept; inte på limpor, ostsnurror och croissanter utan på eskapism för den moderna kvinnan.

De böcker som finns på svenska består av två serier och en (än så länge) fristående bok, som alla följer samma form. En kvinna i 30-årsåldern lever ett hektiskt men tomt storstadsliv, drabbas av en kris, flyttar till en avkrok – ett dåligt wifi är inte sällan av betydelse – och trots ett sviktande självförtroende går hon in i en verksamhet, som snart lyfter inte bara henne utan faktiskt hela byn.

Borta är ­millennieskiftets drömmar om ett ”Sex and the city”-liv med klackar och cosmopolitans, i stället är det gummistövlar och nymjölkat som gäller.

Kärlek då? Jodå, men det är sällan huvudsaken. Först träffar hon fel man, sen träffar hon rätt – och då handlar det om en man som inte bara ser att den lite blyga kvinnan egentligen är otroligt vacker utan också i hög grad respekterar henne som egenföretagare.


Samtidigt som Colgan alltså skriver oerhört traditionella berättelser – jag associerade till de följetonger som gick i min farmors veckotidningar när jag var barn på 70-talet – lyckas hon uppenbarligen göra dem relevanta för kvinnor i dag. Och det går inte att läsa hennes böcker utan att tänka på alla de drömmar om downshifting och småskalighet som florerar i dag, som så många pratar om men rätt sällan genomför.

Borta är millennieskiftets drömmar om ett Sex and the city-liv med klackar och cosmopolitans, i stället är det gummistövlar och nymjölkat som gäller. Gärna ha en man men självständigheten kommer först.

Det är väl det där sista som gör det tydligt att Jenny Colgan hör hemma här och nu och inte på 70-talet, eller kanske snarare 50-talet. Det avgörande för kvinnorna i hennes böcker är inte att de äntligen har träffat den rätta, utan att hon äntligen står på egna ben, utanför ekorrhjul och det moderna samhällets krav på närvaro och uppkoppling.

Man brukar tala om ”fomo” (fear of missing out, rädslan att missa något) som ett gissel i dag men den som bor i en blåsig utkant av det förenade engelska kungadömet kan släppa allt sånt – hon har kommit till insikt om att allt hon verkligen behöver finns där. Och dessutom är det så dåligt wifi att det är svårt att veta vad man missar i resten av världen.

Men ja, det finns alltid en man också. Colgans kärlekshistorier är nästan provocerande traditionella. Hon drar sig inte för grepp som att låta den ”alldagliga” tjejen inför en fest släppa ut håret ur den vardagliga hästsvansen, dra på sig en blommig klänning, ta ett par tag med mascaran och sätta på sig ett ljust läppstift och sen är hon så snygg att männen på byn knappt känner igen henne.


Mannen i boken är däremot alltid mycket manlig och mycket snygg. Han är oftast jordnära och som kontrasteras mot storstadens vilsna män, de som ”är besatta av bilar och har börjat cykla på helgerna och odlar fåniga skägg och är rejält påfrestande när de börjar tjata om sina Fitbits och om att de är ute på Tinder” (ur ”Den lilla bokhandeln runt hörnet”).

Hon gillar inte honom från början men så händer något som gör att hon ser honom med nya ögon – och då blir det en passion som slår omkull dem totalt.

Det som skiljer just kärlekshistorierna från gamla tiders pigromaner är sexet. För självklart har karaktärerna i Colgans böcker sex – de är ju ändå i 2010-talsmänniskor i 30-årsåldern. Men det finns inga sexscener i böckerna, de bara antyds: ”Den natten visade han henne hur mycket han hade saknat henne.” Den som önskar enhandsläsning får vända sig till en annan genre på frammarsch, romance.


Men Jenny Colgans känsla för romantik är som starkast när det kommer till bylivet. Hennes skildringar av storstäder växlar mellan modernitetens löjligheter och det rent dystopiska. Hon har allt för varm blick på människor för att helt avfärda stadsborna men det är sent på jorden i Colgans storstäder.

I byarna däremot, där människorna på gott och ont är utelämnade till varandra, finns det genuina livet med de äkta relationerna, den friska luften och den närproducerade maten. Hon är noga med att tiden inte har stått stilla heller i avkrokar – man använder modern teknik (fast wifi:et, ja ni vet), det finns plats för homosexuella och för flyktingar och även här träffas väninnorna på puben och dricker vin och pratar relationer, fast i fleecetröjor i stället för glittertoppar.

Det går inte att läsa hennes böcker utan att tänka på alla de drömmar om downshifting och småskalighet som florerar i dag, som så många pratar om men rätt sällan genomför.

Men hon är också noga med att villkoren faktiskt är annorlunda om man bor avsides. Vädrets makter har till exempel större inflytande; när hon skriver om riskerna med att arbeta som fiskare i Cornwall känns det mer äkta än när det handlar om förälskelse. Över huvud taget uttrycker hon stor sympati för hårt arbete – att driva ett bageri är inget för den lata, och en bonde jobbar alltid.

Tillsammans med humorn (hon har en gång försökt sig på stå upp-komik) är det hennes miljöbeskrivningar som är det bästa med böckerna. Det förvånar mig inte alls att Cornwalls turistbyrå på sin sajt låter Colgan berätta om sina smultronställen, efter hennes serie om det lilla bageriet på strandpromenaden. Den skotska ön i ”Lilla ön”-böckerna är påhittad men har inspirerats av såväl Shetlandsöarna som ön Bute norr om Skottland.


Feelgood-genren är till sin natur opolitisk, den handlar bara om att ge läsaren en trygg och varm läsupplevelse. Men även om berättelserna är traditionella så säger förpackningen något då det är en genre som fångar upp läsarnas längtan. I söndagens EU-val var det gick C och SD framåt – särskilt C bland kvinnor – medan storstadspartierna L och MP backade. Just nu tycks svenska kvinnors längtan heta glesbygd, oberoende – och egenföretagande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Feelgood

Relationer

Litteratur

Skottland