Det finns en sprängkraft i det verkligt hudlösa

Fredrik Söderholms återfall och ett medielandskap där allt är lika viktigt

avJack Hildén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: sveriges radio
Fredrik Söderholm har poddat om vägen till nykterhet i ”Hej jag heter Fredrik”.

Vi som hade följt podden ”Hej jag heter Fredrik” vaknade oroliga, förvirrade men framförallt nyfiket handgnuggande. Podden skildrade medieprofilen Fredrik Söderholms väg mot nykterhet, bort från alkohol och kokain. Och den vägen tycktes rätt smärtfri.

Sedan dess har hans erkänt öppenhjärtliga Instagram-konto mest handlat om träning och katten. Många var vi som saknade de gamla goda tiderna, när han bad sina följare att swisha pengar så att han kunde köpa ladd och i förlängningen ge oss en roligare stund framför mobilen.

Stämningen förbyttes under en helgnatt för drygt två veckor sedan. Fredrik hade kört till Lund för att göra stand-up. Rubbad balans och vips även återfall: Bärs, cava och det traditionsenliga sökandet efter langare i området, vilket följarna gladeligen hjälper till med.

Det slutar med att han nöjer sig med två ecstacy-tabletter och somnar (vilket för övrigt också är en gåta). Ingenting därefter har tytt på att dörrarna slagits upp på vid gavel och att missbruket är tillbaka. Tvärtom. Han ska gå på tolvstegsmöten ingen, vilar ut hos mamma och så vidare.


Det hela mynnar ut i en hyfsat intressant... vi kan kalla det kulturhändelse. Fredrik Söderholm jobbar på Tankesmedjan i P3 tillsammans med Anna Björklund, Christopher Garplind och Moa Wallin. Det var även P3 som låg bakom podden ”Hej jag heter Fredrik”, ett initiativ som togs i princip sekunden han bestämt sig för att bli ren.

Ett återfall, till och med under själva poddens produktion, har alltså varit långt ifrån otänkbart. Har P3 haft någon strategi för detta? Mer än att, som nu, vädja till deltagarna i Tankesmedjan att inte prata om incidenten i sitt program.

Kanske ingenting, men kanske att allt började med Fredriks content-tumme. Ett återfall för en Instagram-kändis sker inte i ensamhet.

Anna Björklund och Moa Wallin väljer istället sin andra plattform, podden Della Q, för att tala om händelsen. Där berättar Anna att hon mejlat sina chefer på P3 att hon inte vill jobba med Fredrik längre. De är trötta på att vara städare i en dysfunktionell arbetsmiljö bara för att missbrukaren i fråga är rolig och bjussar på bra innehåll.

Det är begripligt, kanske är det till och med begripligt att sända ut deras interna skvaller i etern – det var ju Fredrik som började. Det är inte direkt Moa och Anna som släppte på integritets-handbromsen. Det är Fredrik som tycks vilja bränna alla broar och gå visslande därifrån.


Men hela avsnittet av Della Q har en dåligt förtäckt ton. Det är tonen man har när man njuter av att snacka skit om den som inte befinner sig i rummet. Den skenheliga trösten i att inte vara minst omtyckt i gruppen. Och allt sänds ut, trots att P3 försökt hindra det. Vad ska hända om Fredrik kommer tillbaka? Och vad kan vi lära oss av allt det här?

Kanske ingenting, men kanske att allt började med Fredriks content-tumme. Ett återfall för en Instagram-kändis sker inte i ensamhet. Hans första instinkt var att ta upp telefonen. Sedan fortsatte krisen vecklas ut till följarna under nattens gång. Därefter tog hans mindre roade mediekollegor över facklan.

Och än är inte sista ordet sagt! Under tiden fortsätter jag ränna mellan instagram-stories, poddar och bloggar som en fångad labbråtta i ett medielandskap där allt är viktigt, trots att bara ett fåtal förstår vad som händer.

Hela krisen, både Söderholms privata och P3:s allmänna, möter publiken i realtid. Omedelbarheten gör allting både mer kittlande och oroande. Om man kan se kulturperspektivet i det, eftersom grunden faktiskt finns i en konstnärlig produkt (”Hej jag heter Fredrik”), är snabbheten den stora tillgången.


I våras skrev jag en krönika om de många missbruksskildringarna som utkommit på kort tid. Hanna Hellquist, Rebecka Åhlund, Robert Laul, Leslie Jamison och många fler väljer att göra sitt missbruk offentligt – ofta med hyllningar som resultat. Berömmet riktas framförallt mot hudlösheten. Modet som krävs för att beskriva något som fortfarande är så skambelagt.

Men man kan fråga sig vad hudlöshet egentligen är, och när man i själva verket mest är bra på att ge sken av det. Det finns trots allt ett ganska solitt skydd i att berätta en framgångshistoria. Först var det dåligt, men nu är det bra och jag står på andra sidan kampen som en vinnare. Det här måste kunna belysas utan att för den sakens skull ifrågasätta att framgångsvinkeln fungerar som inspiration för många. Alla ovanstående exempel har inte detta perspektiv ska sägas, Åhlunds tempo var nästan lika snabbt som Söderholms.

Men ett narrativ som mest ger röst åt de som lyckats är säkrare. I krönikan efterlyste jag berättelser som var mitt i stormen. Där utgången ännu inte var säker. Jag inser att sådana skildringar är färre av flera anledningar som både har med berättaren och publistiska beslut att göra. Folk var inte heller sena med att höja sina twitter-pekfingrar: Haha, gå till bibblan och dra ut en bok på måfå va, om du inte tror att sådana böcker finns!

Något händer när det lyckade narrativet skjuts åt sidan


Och nu ska jag verkligen försöka åsidosätta min egen kränkthet, men utvecklingen Fredrik Söderholm visar på sprängkraften i det verkligt hudlösa. En hudlöshet som också har helt andra exponeringsmöjligheter med relativt nya mediekanaler. Det kan få arbetsgivare att stå handfallna, eftersom de som Wallin och Björklund påpekar, har uppmuntrat och till och med subventionerat ett projekt som i dagens ljus framstår som tveksamt. Förvirringen uppstår när själva framställningen har utvecklats snabbare än besluten och ramarna kring det.

Inför allsvenskans avslutning fanns plötsligt mittfältsklippan Simon Thern inte med i Norrköpings trupp. Han skulle inte vara skadad, och var för bra för att petas. Vad hade hänt? I en intervju med Norrköpings Tidningar berättade Thern att han drabbats av en ångest som helt enkelt var för stark för att han skulle kunna spela. ”Jag kunde inte ens vara bland människor”, sa han med tårar i ögonen. Gensvaret blev enormt, letade sig långt utanför idrottens värld. Något händer när det lyckade narrativet skjuts åt sidan. Det finns stor kraft i omedelbarheten.

ARTIKELN HANDLAR OM