Amerikansk arketyp högt upp i luften

”Cheer” visar en bit av USA som kommit bort i dammet från storpolitik och kulturkrig

avAnna Andersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Netflix
”I en mänsklig pyramid är beroendet av varandra ömsesidigt och totalt”, skriver Anna Andersson, apropå Netflix serie ”Cheer”.

Tror du att cheerleading är höga bensparkar, pompoms och breda leenden? Okej, du har rätt, men för en fylligare bild bör du lägga till muskler av stål, dödsförakt och skyhöga smärttrösklar.

I dokumentärserien Cheer, sex heltimmesavsnitt på Netflix, får man följa USA:s bästa cheerleadinglag vid Navarro college, under ledning av den enigmatiska coachen Monica Aldama. Serien börjar några månader före det årliga nationella mästerskapet i Daytona beach, Florida, och Navarro jagar sin fjortonde mästartitel.

Sporten, denna kombination av dans, gymnastik och akrobatik, står i centrum men serien visar också en bit av USA som nästan kommit bort i dammet från storpolitik och kulturkrig. 

Navarro college ligger i Corsicana, en liten håla i Texas där folk tror på gud och går beväpnade. Värderingarna är konservativa och den amerikanska drömmen lever: tack vare talang och hårt arbete kan även tjejen som övergavs av sin pappa i en husvagn ta plats i eliten, liksom fosterhemskillen som mobbades som ”fjollig”. Ja, utövarna är i hög grad tjejer och bögar men god damn vilka stenhårda tjejer och bögar.

Även om ”Cheer” gör upp med arketypen cheerleader – den vita medelklasstjej hon en gång i tiden var – så bjuder serien samtidigt på ett persongalleri värdigt vilken high school-film som helst.

Här finns Lexi, tjejen på glid, Jerry, lagets hjärta som trots egna motgångar alltid har ett vänligt ord över till andra, och så Gabi, redan storstjärna med tidningsomslag, reklamkontrakt och föräldrar som bygger ett företag på hennes atletiska axlar men som undrar hur det känns att vara ”normal”. 

Att se helt orädda 45 kilos-tjejer kastas flera meter upp i luften med skruvar och volter är fascinerande. Men det bästa med Cheer är ändå att följa dessa individualistiska vinnarskallar när de kämpar för att bli ett lag.

I en mänsklig pyramid är beroendet av varandra ömsesidigt och totalt. 

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Netflix

USA