Det är ett problem att stereotyper föder varandra

Den medelålders alliansen i ”Malou efter tio” kan inte förvåna någon

avJack Hildén

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Peter Siepen gick runt i Botkyrka gymnasium år 1995 för Z-TV:s räkning. Han frågade Dogge Doggelito: ”Har du haft kompisar som dött eller?” medan han spatserade längs korridorerna med micken riktad mot den nya stjärnan i Latin Kings.

Sedan dess kan man säga att det mediala bemötandet av svensk hip hop har stått blickstilla. Man kan också säga att oerhört mycket har förändrats.

Ett bevis på det förstnämnda dök upp när Malou von Sivers intervjuade den nya artisten Greekazo i Malou efter tio (6/12). Intervjun har redan kritiserats för sitt totala fokus på att måla upp Greekazo som mer eller mindre ansvarig för gängvåld och droganvändning bland unga i förorten. Plötsligt hoppar den arge snickaren Anders Öfvergård in för att diskutera sin serie Anders och knarket. Tillsammans med Malou bildas en medelålders allians som enas om att Greekazo borde skapa gladare musik som gör att folk känner hopp, i stället för att vara så mörk och dyster.


Det är en plågsam kvart att titta på, men detta har redan avhandlats och Malou har fått be om ursäkt. Det kan vara dags att gå vidare. Det kan vara dags att påtala hönan och ägget-dynamiken som uppstår när en ung svensk gangsterrappare medverkar i ett mysigt förmiddagsprogram i TV4, och de förutsägbara reaktionerna som följer. Nathan Hamelberg skriver i DN (10/12): ”Programmet verkar rikta sig till den kompis lite tröga morsa eller fördomsfulla farsa”. Eh, ja?

Ingen med genuint intresse för hip hop kollar på Malou efter tio för att uppdatera sig om det senaste. Genren är också så pass stor att det finns massor av andra forum att vända sig till (vilket Hamelberg också påpekar), eller inte vända sig till några forum alls och bara lyssna på musiken. Men så fort rap ska in i mainstream-fållan är det samma safarihatt som ska pressas ner på huvudet, samma behov att prata vapen och knark.


Och jag ser inte riktigt hur det skulle vara annorlunda. Den sortens frågor Malou ställer är ju helt rimliga, om man ska anlägga ett talkshow-perspektiv på det hela. Vilket naturligtvis görs. Artisterna intervjuas som om de vore ”de andra”. Det är Hamelbergs ord, och ”andra” är vad de i sammanhanget är. I framtiden kommer det förhoppningsvis suddas ut, men i dag finns inte en chans att en initierad intervju om rap kommer hållas i Malou efter tio. Så ser inte målgruppens behov ut och det är den man rättar sig efter.

Rapparnas svar brukar låta ungefär: Vi skildrar vår verklighet. Såhär ser det ut där jag bor. Kom förbi någon gång om ni har tid!

Så har Kartellen sagt, även de största samtida namnen som Einár och Z.E. Så säger Greekazo också. Även det är helt rimligt. De är trötta på att få samma frågor om texterna, men texterna innehåller ofrånkomligen mycket av de klassiska moralpaniksattributen. Sex, våld, knark. Och texterna upplevs ofta som mer personliga än i andra genrer. Jag skriver upplevs eftersom man ska vara försiktig med den sortens tolkning, men svaren om att skildra sin verklighet bekräftar den bilden.


Den klassiska hip hop-kronologin är en första skiva om att inte ha något, eftersom man vuxit upp utan att ha något. Sedan kommer succén. Man får allt, och andra skivan handlar om det i stället. Att skildra sin verklighet är ofta en bra konstnärlig idé, men att rapparna nöjer sig med det svaret har också en aspekt som skaver. Eftersom verkligheten inte ser ut så, det vågar jag lova. Titta på några videos med gräsrök i slow motion, lyssna på några texter med tjejer som står på knä. Att vifta bort det där med romantisering är omöjligt. Romantiseringen finns djupt rotad i genrens dna och ackompanjeras ofta av fantastiska rader och beats.

Men nu, när alla i flera år har varit överens om att ”svensk hip hop är bättre än någonsin”, borde det också finnas utrymme att prata om likriktning. Att Greekazo skulle behöva vara en förebild och rappa om en ”väg ut” som Malou föreslår, är löjligt. Det är ett krav som uppstår så fort han har några miljoner lyssningar på Youtube och är inte förankrat i konstnärligt skapande över huvud taget.

Kravet baseras på potentiell makt och vad andra förväntar sig att du gör med den. Att musiken faktiskt ska beskriva en konkret verklighet är också en absurd sak att förhålla sig till, som uppstår när omgivningen söker ett syfte med den dekadens som skildras. Syftet behöver inte finnas. Eller så kan syftet vara att jag tränar till Freestyler av Yemi för att det är en bra låt.


Men att det finns en stark strömning som leder till att stereotyper föder varandra är ett konstnärligt problem. Att låtarna skulle romantisera våld och droger är inte ett påhitt av några gråhåriga spanare i tv-soffor. Inte bara i alla fall. Det finns i musiken.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM