ÅSIKT

Jorden går under – hela tiden

Carl-Michael Edenborg om beredskapsveckan – och varför vi redan lever i postapokalypsens tid

Foto: Warner bros
Vi frossar gärna i apokalyptiska orgier som ”Mad Max: Fury road” på film. Men undergången har redan skett i verkligheten – och kommer att hända igen, skriver Carl-­Michael Edenborg.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur 1961 års ”Om kriget kommer”.

När jag i slutet av 70-talet var scout satt frasen ”Var redo – alltid redo!” i ryggmärgen. Kåsan, morakniven, repet och första hjälpen-kittet fanns alltid nära till hands. Kunskapen om vindskydd, knopar, orientering och simräddning hölls stadigt vid liv. 

Och när vi blev äldre, fick hälften av befolkningen lära sig att skjuta och slåss och försvara landet, släkten, grannen.

Vad den sortens skarpa varningar gör är att skapa känslan av att katastrofen är verklig, nästan redan här. Det finns rätt många som gillar den känslan. Det finns en replik i den första delen i ”den nya Bond”-filmserien med Daniel Craig. Chefen M utbrister, apropå att Lede Fi numera finns överallt: ”Oh how I miss the cold war”.

Kalla kriget var en nervös tid. En större eller mindre katastrof kunde inträffa när som helst, kanske redan hade inträffat: det gällde att alltid vara redo. Varje telefonkatalog inleddes med en sektion på färgat papper med överskriften Om kriget kommer.

Broschyren som den här veckan har delats ut till alla svenska hushåll.

Sektionen försvann några år efter att muren fallit och kalla kriget vunnits av väst. Då pedofilen blev vårt största bekymmer. Men det var på 1900-talet: före fundamentalist-terrorismen, före USA-hegemonins fall.

Nu är det beredskapsvecka i Sverige. Närmare fem miljoner svenska hushåll har fått broschyren Om krisen eller kriget kommer i brevlådan. Den inleddes i måndags, 28 maj. Den organiseras av MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, en sammanslagning av de tidigare Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar. Veckan fungerar som en sorts bilbesiktning eller stresstest av samhällets krisberedskap, inte minst på kommunal nivå.

På måndag 4 juni klockan 15, avslutas testet med en kör av klagande sirener i varje svensk stad: ”Hesa Fredrik” ylar som en mistlur – först ljuder en sju sekunder lång ton, därefter följer en 14 sekunders paus och så vidare under två minuter. Efter en sista paus på 90 sekunder hörs en 30 sekunder lång ”faran över”-signal. Puh.

Därefter kommer Fredrik förhoppningsvis att få vila sin mistlursstämma i tre månader. Gör han inte det, bör du se till att ha din ”krislåda” redo. Då kan nämligen tredje världskriget ha börjat, ett kärnkraftverk fått härdsmälta – eller ett terrorattentat förstört elförsörjningen och därmed telefoni, internet, medier, transporter, beslutsfattande, vatten, mat, halva infrastrukturen.

Eventuellt kan det också betyda att Guds änglar kommer att ha brutit det första inseglet i enlighet med Bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse: då är det dags att fälla upp paraplyet, för det är bara en tidsfråga innan det börjar regna blod och grodor. Det kanske vore lagom nu, på hundraårsjubileet för Ingmar Det sjunde inseglet Bergmans födelse.

Till dem som känner en behaglig kittling vid tanken på undergången skulle jag vilja säga: Apokalypsen är ingen tebjudning. Och kanske är ”jordens undergång” mest ett tankefel. 

Vi människor vill gärna tänka logiskt, i svart och vitt, antingen-eller. De flesta föreställer sig jordens undergång som en hastig, våldsam, definitiv affär, ungefär som fransmännen föreställde sig sin revolution 1789, så pass att de döpte om det till år 1.

Människohjärnan menar: antingen är det slut eller så är det inte slut, antingen har jorden gått under eller inte, antingen lever jag eller död. Men i praktiken är det ont om slutgiltiga svar och lösningar.

”Klimathotet” är -inte längre något hot, det har ersatts av ”klimatförändringar”. Jordarnas utarmning, de multiresistenta bakteriernas utbredning, internationalismens sammanbrott, spridningen av atomvapen och atomkraft och annat oroväckande pågår parallellt med medicinska framgångar, stapplande diplomatiska framsteg i Sydostasien, vissa mildringar av det afrikanska lidandet. Det är som med en kärleksrelation: den kan vara halvdöd rätt länge, och sen är den plötsligt halvbra igen. Det är inte direkt sådant stoff som stor dramatik eller löpsedlar vävs av.

Vi som överlevde kalla kriget vet vad pretraumatisk stress är för något. Och i allmänhet är fruktan en lönande affär. Den gynnar medier, säkerhetsföretag (inklusive polismakten) och politiker. Fruktan leder till handling: gå och rösta, skänka pengar, konsumera nyheter.

Trygghet leder till lojhet, bekvämlighet, lustkänslor. Det är inte lukrativt. En avslappnad konsument är en dålig konsument. Ångestridna, stressade, frustrerade: så ska vi vara!

Och inte är vi direkt motvilliga. Vi älskar postapokalyptiska orgier i filmform, som The road, Blade runner 2049 och Max Max: Fury road; eller tv-serier som de nya The rain och Handmaid’s tale.

På tal om den sistnämnda, är det värt att peka på en nyhet i den apokalyptiska och postapokalyptiska kulturen: att ett kvinnligt perspektiv på undergången har kommit att bli allt mer framträdande.

Under de närmaste veckorna släpps en svensk översättning av en av förra årets mest uppmärksammade romaner, av New York Times framröstad som en av årets tio främsta: Naomi Aldermans Makten (The Power). Det är en dystopi om en värld där unga kvinnor har getts en mystisk kraft att straffa och döda män, vilket leder till att patriarkatet störtas, men olyckligt nog skapar detta inte något drömsamhälle, tvärtom.

Alderman har Margaret Atwood som mentor, författaren som 1985 släppte romanen The Handmaid’s tale (boken fick svensk titel, Tjänarinnans berättelse), nu hypad tv-serie. Båda två ägnar sig åt teman som kampen om kvinnokroppen och sexualiteten, samt undergången för det goda samhället och uppkomsten en ickedemokratisk stat, där det görs stor skillnad på människa och människa, vi och dom.

Jag har känt några människor som blir upprymda när flygplanet som transporterar dem börjar wobbla i turbulensen (”Hurra vi störtar! Äntligen händer det nåt!”), eller som jublade när de såg tvillingskraporna rasa ihop elfte september för sjutton år sedan, inte för att de avskydde USA utan för att de hoppades att jordens undergång nu var nära.

För vilka vill dö innan de får reda på hur det slutar?

När du lärt dig vad beredskapsveckans nyord som ”trygghetsnav” och ”krislåda” betyder, när du hör Hesa Fredriks klagande sirener eka mellan husväggarna, och inga zombier har tagit över, inga bomber har fallit, när du liksom nästan känt att slutet skulle kunna vara verkligt och på riktigt men att det inte bidde något just den här gången:

Var lugn. Undergången har redan hänt. Och den kommer att fortsätta att hända. Det är det som är postapokalyps.