ÅSIKT

”Största övergreppet i svensk presshistoria”

Åsa Linderborg: journalister blev aktivister och publicister blev opportunister

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

I dag, onsdag, sänder SVT:s Uppdrag granskning sin granskning av fallet Fredrik Virtanen och #metoo, signerat Lina Makboul.

Allt jag skriver om Virtanen ska ses som partsinlagor, han har varit min kollega sedan jag började på Aftonbladet 2006. Men den här texten bör också bedömas som en del av allt som jag hittills har skrivit om Metoo. Jag har sedan den 20 oktober 2017 i en rad artiklar påtalat hur rättssäkerheten och pressetiken havererade när journalister blev aktivister och publicister blev opportunister.

Nyordningen kan beskrivas så här: Förr var en nyhet "X har våldtagit Y". Medierna skrev enbart i händelse av att juridisk dom fallit mot en tillräckligt offentlig person. I dag är en nyhet "Y anklagar X för våldtäkt". Det spelar ingen roll om att vi inte kan belägga att påståendet är sant.

Förr var den första frågan instinktivt källkritisk: Talar hen sanning? I dag är arbetsmetoden: Vi får aldrig ifrågasätta en kvinnas berättelse! 

Virtanen-gate började den 16 oktober 2017 när medieprofilen Cissi Wallin skrev på Instagram: ”Den mäktige medieman som drogade och våldtog mig 2006 heter Fredrik Virtanen." Via bland andra Mia Skäringer och Camilla Läckberg spreds posten kvickt till en halv miljon följare. 

Inom några dagar hade både Expressen och Svenska Dagbladet stora artiklar med Virtanens namn och bild. Även SVT publicerade; i ”Morgonstudion” sa Cissi Wallin att hon visste en massa kvinnor som blivit utsatta av samma person. Tidningen Arbetaren jämförde Virtanen med ”Kapten Klänning”. 

Sedan dess jobbar inte längre Virtanen på Aftonbladet.  

I februari 2018 kontaktade UG Fredrik Virtanen, flera av dem som anklagat honom och de som spridit anklagelserna. Frågan de ville ha svar på var: Finns det belägg för det som påstås om våldtäkt och seriella övergrepp?

UG:s helt öppna fråga orsakade ett ramaskri på sociala medier. Emmy Lilliehorn, som är samordnare för några av de större Metoo-grupperna, däribland de kvinnliga journalisternas #deadline, avrådde alla från att tala med Lina Makboul. Med andra ord uppmanade hon journalister och opinionsbildare att motarbeta sin egen bransch: Tala inte med medierna! 

Den påstötningen tog de ad notam, det är få som har ställt upp för intervju. (Wallin gör det dock, efter tre månaders förfrågningar.) 

Sedan dess har Lina Makboul varit utsatt för en allt intensivare lögnkampanj. Hon påstås bland annat känna Fredrik Virtanen, vilket inte är sant. Hon hade aldrig träffat honom innan hon gjorde intervjun. Däremot finns det journalister som känner och ”backar” Cissi Wallin. Det anses oproblematiskt.


SvD:s chefredaktör Fredric Karén hade i alla fall heder nog att sätta sig framför UG:s kamera. Han har, visar det sig, inte ett enda svar på frågan hur tidningen helt renons på belägg kunde beskriva Virtanen som en man som ”systematiskt sextrakasserat och förgripit sig på unga kvinnor”.

Karén hade inte ens läst förundersökningsprotokollet till den utredning som gjordes när Wallin, 5,5 år efter natten med Virtanen, gjorde en polisanmälan. Frågan är om reportrarna heller hade gjort det. 

Karén anser också att det är helt i sin ordning att en av reportrarna, Jenny Nordberg, före sin granskning twittrat att Virtanen kallat henne hora. Det hon med andra ord säger, är att hon är ett av Virtanens offer. Det hindrade inte att hon fick skriva om honom under objektiv flagg. 


På samma sätt anser SVT:s nyhetschef Michael Kucera att det är okontroversiellt att Morgonstudions Carolina Neurath är nära vän med Cissi Wallin och har lajkat ett inlägg där Virtanen beskrivs som en ”sjuk och sadistisk mansspillra”. (Den som tror att Neurath ”bara” är programledare vet inte hur arbetet går till. Hon ingår i en redaktion som gemensamt bestämmer ämnen, vinklar och gäster.) 

Både Neurath och Nordberg avböjer att intervjuas av UG.

Deras manliga chefer ursäktar dem med att de drevs med i Metoo-revolutionen. Ergo: De kvinnliga journalisterna var känslomässigt styrda och visste inte riktigt vad de gjorde.

Låt säga att det här hade handlat om en annan fråga. Något som rör en bank, ett företag, en myndighet eller regeringen. Vi skulle aldrig acceptera att en journalist som är nära vän med en minister eller en vd fått rapportera om hen. Vi skulle aldrig gå med på att en reporter som på sociala medier uttrycker en enda åsikt om någons agerande, tar på sig en objektivt granskande roll.

Men nu handlar inte Metoo om tunga, manliga, nationella eller ekonomiska värden. Metoo handlar kvinnor. Då är det inte så noga. Det är det här som kallas förminskning av kön.

Det här är samma mediehus som kräver medborgarnas förtroende i kampen mot nättroll och fake news


Det var SvD:s jätteartikel som tippade över; Virtanen ansågs omöjlig att ha kvar. 

Senare samma dag publicerade DN en lika stor text, där de fegt/slugt nog inte nämner hans namn. Så kan DN runda pressetiken och slippa Lina Makbouls frågor. 

Expressen gjorde ett helt ”dokument” baserat på Flashbackgissningar. Det måste vara det största övergreppet i svensk presshistoria. Men varken Thomas Mattsson, chefredaktör, eller Karin Olsson, biträdande ansvarige utgivare, vill svara på UG:s frågor om detta karaktärsmord. Det gör att de kommer provocerande billigt undan. I ett klipp hämtat ur Aktuellt 25 oktober, säger Olsson att tidningen har ”belägg” för Wallins berättelse – nämligen Wallins egen berättelse. 

Det här är samma mediehus som kräver medborgarnas förtroende i kampen mot nättroll och fake news.

Offrades Virtanen i jakten på en svensk Harvey Weinstein? frågar UG. Mitt svar efter att ha sett dokumentären är: Ja, han är ett offer. Lina Makboul hade kunnat pressa honom mycket hårdare om de grisiga åren på Stureplan, hans eget ord ”dekadent” är romantiserande. Men det finns ändå inga faktauppgifter som motiverar att han ska bli en allmän spottkopp. 

Den som läser förundersökningsprotokollet från 2011 ser att ord står mot ord. Ingen av oss vet vad som faktiskt hände, vi kan bara spekulera. Just därför ska vi heller inte publicera. 

Metoo-hösten 2017 fanns det inga nya uppgifter, inga nya vittnesuppgifter som kommit fram efter den nedlagda polisutredningen, som motiverar att medierna publicerar Fredrik Virtanens namn och bild eller någonting som rör Wallins anklagelser.

Virtanen har anmält ett antal tidningar till Pressombudsmannen. Pressens opinionsnämnd ska fatta elva centrala beslut veckan före midsommar.

Han har även polisanmält Cissi Wallin för förtal. Det vanliga är att man får driva sådana ärenden själv, eftersom många känner sig förtalade. Åklagare tar bara hand om en anmälan om det föreligger påståenden om allvarlig brottslighet som fått stor spridning. Det anser åklagare att det gör i det här fallet. Det skulle därför förvåna om inte Wallins anklagelser i både sociala och etablerade medier leder till åtal.

För svensk journalistik är det avgörande att rättsväsendet prövar var gränserna för förtal går. Annars kommer pressetiken vara ett minne blott. Vi kan inte ha parallella rättssystem, där juridiken sätter en gräns för förtal och medierna en annan. Vi kan heller inte ha olika regler för traditionella och sociala medier.

UG ger Virtanen en viss upprättelse, men UG kan inte gräva i varje enskilt Metoo-fall. Även i de case som rör personer som faktiskt ändå ska ställas till svars, finns det felaktigheter i medierapporteringen. 

Om jag fattat saken rätt, ska UG i höst fortsätta med en granskning av Aftonbladets publiceringar av Kulturhusets förre vd Benny Fredriksson. Det är ljusår mellan fallet Fredriksson och fallet Virtanen, men även vår publicering har blottor, jag har själv påtalat vissa av dem och gjorts uppmärksam på andra. 

Det här är inget som vi kan springa undan. UG uppammar den sunda skräck som alla journalister borde ha i sig varje dag vi går till jobbet. Journalister måste räkna med att bli granskade av andra journalister, en alltför vidsträckt kåranda är livsfarlig. 

Alla etablerade medier spred uppgiften om praoeleven utan att ha kollat den


Hur kom det sig att anrika mediehus med hög svansföring publicerade en massa anklagelser utan att först göra det källkritiska jobb som nu Lina Makboul gjort? Varför letade man till exempel inte rätt på ”den fjortonåriga praoeleven” och frågade vad hon faktiskt skrivit till Virtanen? Det var hennes ”vittnesmål” som gav upphov till påståenden om systematiska övergrepp, det var nu det tog hus i helvete. 

Alla etablerade medier spred uppgiften om praoeleven utan att ha kollat den. Charlotta Friborg, ansvarig utgivare på SVT, säger att de har de hade pratat med henne, och att det räcker. 

”Fjortonåringen” är i dag en ung vuxen kvinna som skriver krönikor i en mellansvensk dagstidning. Hon minns inte alls vad hon skrev till Virtanen den där gången 2007, säger hon till Makboul. Hon gav sig ändå ut med sin allvarliga anklagelse på sociala medier. Nu är det klarlagt, att hon 2007 skickade honom en enda mening på Facebook: ”Fredrik, jag avgudar dig.” Där finns inte ett enda ord om någon praoansökan. 

Under Metoo-hösten ansågs alla kvinnor trovärdiga. 

Hallelujakörer och skampålar fick ersätta problematisering och källkritik


Det finns flera svar på frågan varför den svenska Metoo-journalistiken spårade ur. Frestelsen att skada Sveriges största mediehus, Aftonbladet, var för stor. Kampen om marknadsandelarna på en stenhård marknad var ännu större. 

Här finns också en ideologisk förförståelse. I Sverige är jämställdheten hög, vi har ingen tolerans för sexuella trakasserier. När Metoo bröt ut stod det klart att kvinnor även här utsätts för förfärliga saker. Då kom ordförande Maos gamla maxim väl till pass, att alla revolutioner kräver några knäckta ägg. I den goda sakens namn fick journalister agera aktivister. Hallelujakörer och skampålar fick ersätta problematisering och källkritik. 

Det är alla revolutioners förbannelse när medierna sänker sig ner till opportunism. När de, med Lina Makbouls ord, är rädda för att inte hamna på ”rätt sida om revolutionen”. Det är när medierna offrar all integritet, all professionalitet, som giljotinerna åker fram.

Fallet Virtanen måste bli startskottet på den debatt som några av oss försökt föra i månader nu. Det här handlar om ren och skär anständighet. Jag förstår bara inte hur det ska gå till, när alla mediehus sitter i skiten eller är part i målet. 

Det här är #metoo 00:46
ARTIKELN HANDLAR OM