ÅSIKT

Kvinnors skratt fortfarande tuktat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Nedtonade känslor hos medelklassen

Ambjörnsson. Foto: TT

Det är lätt att skratta gott åt Turkiets vice premiärminister Bülent Arinc. I måndags sa han att kvinnor inte bör ”skratta högt inför hela världen”.

Uttalandet har väckt motskratt. Turkiska kvinnor gör honom till åtlöje på sociala medier.

Men hur fria går vi själva? Att socialiseras till svensk medelklasskvinna inbegriper ju tuktande av såväl kropp som burdus gestik. Det framgår i mängder av forskning i genus, klass och etnicitet. Intressant nog är det just skrattet som återkommer. Okontrollerat, högljutt skratt anses underklassigt eller hysteriskt.

Du hittar resonemangen hos klassforskare som Ulla-Britt Wennerström och Fanny Ambjörnsson. Och nu senast i Lena Sohls avhandling Att veta sin klass, där en kvinna - med föräldrar från Irak och Libanon - berättar att det inte fungerade med ”explosivitet” bland medelklassflickorna i svensk grundskola. Man bör sänka rösten, ”tala lugnt och lågt”.

Kommer du från fel klass och fel kultur inser du snart att vildsinta skratt uppfattas som vulgärt och okvinnligt i de helvita medelklasshomogena rummen. Den som vill in får tona ned sina känsloyttringar. För ett hejdat skratt visar på sofistikerat beteende. Det premieras både i utbildningssystemet och på arbetsplatserna.

Och hade vi fått skratta hur högljutt vi vill och var som helst hade det ju inte funnits någon skratterapi.