Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sverker

”Liberalerna vill missförstå”

Jan Guillou svarar sina kritiker om antisemitism och islamofobi

Få mardrömmar kan mäta sig med den där svenska judenheten skulle känna sig tvingad att fly ur landet. Det vore inte bara tragedi, det vore ett exempellöst politiskt nederlag. Men Sverige befinner sig inte ens i avlägsen närhet till en sådan katastrof. Därför blir det lika häpnadsväckande som provocerande när högerdebattören Paulina Neuding hävdar att ”hennes judiska vänner börjat tala om det som judar tvingats göra så ofta under sin historia: packa väskorna och ge sig av. Andra, som Willy Silberstein, har vittnat om samma diskussion” (Expressens ledarsida 21 feb).

Det fanns en tid, inte alltför avlägsen, när Europas judar tvingades packa resväskor, om de hann. Få metaforer är lika djupt präglade i vårt historiska minne. Associationen till nazismens skräckvälde blir lika automatisk som omedelbar, vilket ingen kan vara omedveten om.

Därför blir det groteskt att ta till den lägesbeskrivningen när det gäller dagens Sverige. Det är en grov förolämpning inte bara mot vår samtid, utan framför allt mot de människor, de flesta mördade, som verkligen tvingades packa den där väskan. Och därför fann jag det omöjligt att tro på Neudings och Silbersteins historier om alla dessa anonyma judiska vänner som skulle ha sagt sig uppleva samma läge i vår tid och i vårt land som under nazismen.

Detta var ämnet för en kolumn som jag skrev i Aftonbladet. Jag underströk att just den nazistiska historien har gjort antisemitismen till den mest föraktliga, och därför minst frekventa, formen av rasism i vårt land och att terrordåden i Paris och Köpenhamn mot yttrandefriheten och judar är okontroversiella i den meningen att allas vår avsky var unison och att de enorma protestdemonstrationerna tydligt visade vår politiska enighet på den punkten.

Möjligen hade dessa inte alltför komplicerade synpunkter räckt gott och väl för att utlösa de liberala ledarsidornas hatreaktioner som nu blev följden. Allt som nämligen rör antisemitism och Israel hör hemma i den svenska debattens helvetesrum med helt egna regler.

När liberalerna talat färdigt om resväskor kastade de sig över journalisten Helena Groll för att hon i SR:s Studio ett hade frågat Israels ambassadör om inte judar också kunde ha ett ansvar för en framväxande antisemitism. Frågan är bara en felsägning från att vara korrekt, fast nu blev det pinsamt fel. Men innehållet kan missförstås bara av den som vill. Det ville de liberala skribenterna och så haglade absurt nog antisemitanklagelserna över Studio ett, en av landets bästa redaktioner.

Dagens Nyheters ledarsida fann anledning att upplysa redaktionen på Studio ett om att det är antisemitism att tro ”att judarna strävar efter världsherravälde och styr alla banker”. Expressens ledarsida informerade lika skadeglatt kollegorna på SR om att det är en vanföreställning att ”judar ligger bakom digerdöden, förgiftar brunnar, planerar att ta ekonomisk kontroll över världen och hotar den ariska rasens renhet”.

Behovet på Studio ett av sådan undervisning är förstås noll och intet. Det vet de liberala ledarskribenterna mycket väl. De skriver mot bättre vetande. Om avsikten var att för tid och evighet täppa till käften på Helena Groll och hennes kollegor när det gäller att granska Israel, är jag rädd att aktionen lyckades. Inga beskyllningar i vår kultur är lika fruktansvärda som dessa, just beroende på vår historia och det vet alla.

I detta närmast galna debattläge tog jag mig orådet före att bryta mot en av reglerna i helvetesrummet. Jag ”relativiserade”, jag ska återkomma till den hemliga innebörden, på vanlig svenska betyder det bara jämföra.

Alltså tillät jag mig att påpeka att vi sannerligen har ett högst akut och högst närvarande problem med främlingshat i Sverige. I riksdagen sitter ett parti med mer än 12 procent av rösterna bakom sig för vilket islamofobin är själva grundstenen. Det hat som detta parti anstränger sig för att piska upp mellan vad de själva betraktar som ”helsvenskar” och svenska araber eller muslimer är Sveriges största politiska problem både i nutid och i framtiden.

Och det finns lättbegripliga skäl för att dessa Sverigedemokrater övergett sin ursprungliga nazistiska ideologi såväl som antisemitismen, nämligen att det måste ta sig över fyraprocentspärren. Även om partiets andre vice talman såsom av reflex från förr undslapp sig tanken att judar inte är riktiga svenskar. Men det är numera inte norm för SD, partiet är vårt mest Israelvänliga.

Kort sagt, jag ställde antisemitismen i relation till vår mest omfattande och närmast rumsrena främlingsfientlighet.

Naturligtvis gick nu de liberala skribenterna bananer. Men inte tror ledarskribenten på Dagens Nyheter själv på sina ord när hon skriver att jag anser att ”antisemitism är inget att orda om”, lika lite som kulturredaktören på Expressen tror att jag sagt att ”de svenska judarna borde sluta böla om antisemitismen”, lika lite som kolumnisten i Svenska Dagbladet tror att jag anser att ”judehatet inte är något att ägna sin dyrbara tid åt” (samt hotade med att nästan packa sina väskor), eller den liberale skribenten i UNT tror att jag skrivit att ”det enda hat som finns och som bör tas på allvar är det som riktas mot muslimer”. Det enda hat som finns? Herrejösses, det är faktiskt värre på ledarsidor och på nätet.

Mer försåtlig blir samme uppsaliensiske liberal när han kopplar ett klassiskt grepp för att kalla någon antisemit utan att våga ta ansvar för anklagelsen: ”… snuddar Guillou vid en av den klassiska antisemitismens bilder, den av juden som potentiell eller faktiskt landsförrädare, som ett hot mot den stat där han eller hon hör hemma.”

Snuddar?

Samma typ av försåtlighet riktades mot Helena Groll av den återkommande antisemit- och Israeldebattören Eli Göndör i Aftonbladet: ”Jag tror inte Helena Groll är antisemit.”

Trickets innebörd är att han inte vet, det är ju fullt möjligt att Helena Groll är antisemit, nämligen. I vart fall är det en relevant frågeställning huruvida Helena Groll är antisemit, fast han tills vidare inte ”tror det”.

När Dagens Nyheter, inte direkt oväntat, fick en familj att framträda och berätta att de faktiskt funderade på att packa väskor och resa till Israel, slank ett intressant citat med i texten: ”Familjen Kahn Nord upplever det som att de antisemitiska strömningarna i Sverige förvärrades under kriget i Gaza.”

Om Helena Groll hade använt det citatet som utgångspunkt för sin fråga till den israeliska ambassadören hade liberalerna fått nöja sig med att gnissla tänder. Då hade de inte kunnat håna henne med förgiftade brunnar och avrättningen av Jesus.

Och när vi ändå är inne på Gaza. I senaste kriget dödade Israels flygvapen och artilleri över 500 barn. Under förra kriget 2008-2009, när de israeliska krigsförbrytarna använde vit fosfor mot civilbefolkningen i Gaza, gick en grupp Israelvänner ut på Stortorget i Malmö och viftade med israeliska flaggor till stöd för de pågående krigsförbrytelserna. Något säkrare sätt att reta vansinne på Malmös arabiska invånare kunde de knappast ha räknat ut.

Nej, jag är inte emot yttrande- och demonstrationsfriheten. Jag säger bara att det var ett dumt sätt att yttra sig som kan ha skapat mer hat än förståelse för Israels sak. Rimligtvis borde Helena Groll ha kommit undan med den frågan också. Nej, jag anser inte att svenska judar är ansvariga för eller delaktiga i Israels politik. Det är det bara Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som anser. Samt tydligen enstaka omdömeslösa flaggviftare.

Mer störande för mig än de liberaler som skriver i tidning under eget namn som om de vore anonyma hatskribenter på nätet, är att Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson anslöt till mobben. Hon citerar mig lika lömskt som de: ”I stället för att bry oss om hatet mot judar, menar han, bör vi fokusera på hatet mot muslimer, eftersom det är mycket mer utbrett.”

Nix, det menar jag förstås inte och har framför allt aldrig skrivit.

Vad jag gjorde var det otillåtna, att ”relativisera”, det som betyder jämföra på vanlig svenska men har en hemlig och helt annan innebörd i helvetesrummet. Om man till exempel skriver: ”Kung Leopold II av Belgien är skyldig till ett folkmord i Kongo som till antalet offer överträffar den judiska Förintelsen”, så är det visserligen sant. Men det är att ”relativisera” enligt den hemliga innebörden, vilket är antisemitiskt eftersom relativisera betyder bagatellisera för de särskilt invigda. Det räknas nästan som att förneka Förintelsen.

Kolumnistkollegan Johan Hakelius tycks vara drabbad av denna språkliga förbistring när han skriver att jag ”i den här tidningen viftar bort morden på judar och rycker på axlarna för antisemitismen”. DN hade inte kunnat uttrycka sig lömskare.

Senast jag skrev om antisemitism ”i den här tidningen” var i min kolumn den 5 oktober under rubriken: ” Vi måste våga ta antisemitismen på större allvar.”

Jag har aldrig sett Hakelius ta upp ett sådant ämne, vilket förstås kan bero på att han är höger, vilket är tillåtet. Att det är ett återkommande ämnesval för mig genom hela mitt skrivande liv beror på att jag är vänster, vilket än så länge också är tillåtet.

Men till sist det allra värsta. Det som inte var sant om det antisemitiska hotet för en månad sedan kan vara på väg att bli sant. Varenda hemmaterrorist i Europa har fått nya insikter långt utöver deras historiska och teologiska bildningsnivå. De tänkte nog inte på det där med judarna. Men nu vet de vad som smärtar oss mest.