ÅSIKT

Alla mot SD – så ser kulturpolitiken ut

Claes Wahlin granskar riksdagspartiernas vallöften – tätt med floskler, men frågan viktigare än på länge

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MONTAGE
VEM SÄGER VAD? Riksdagspartiernas kulturpolistiska program är fulla av klichéer. Kan du para ihop ovanstående med rätt parti? Svar längst ner i artikeln.
KULTUR

Kulturpolitik som politikerområde är till stora delar ett begrepp i singular. Skillnaderna mellan partierna är få, med SD som
det bemärkta undantaget. Samtidigt kan vi kanske, med tiden, tacka SD för att kulturen blir ett allt viktigare område för partierna att argumentera kring.


Bland partiprogrammen är det MP som tydligast formulerar sig mot SD. Där kan man läsa att all kultur är en ”social konstruktion”, att det ”vi i dag kallar Sverige” alltid har rymt ”många olika kulturer” och att dessa kan ”samexistera”. 

SD, däremot, talar om kulturella och nationella ”särarter”, om att utländska ”kulturimpulser” måste anpassas till svenska förhållanden. Som bekant hävdar de sig också vara motståndare till såväl kulturimperialism som kulturrelativism, utan att för ett ögonblick se sin egen kulturpolitik som ”imperialistisk”, om än riktad mot det egna landet.

Det finns inget skäl att uppmärksamma alla faktafel och motsägelser i SD:s kultursyn, deras (miss-)uppfattningar om kultur ligger till grund för de flesta extremnationalistiska sammanslutningar. Men varken MP:s eller de andra partiernas texter om kultur är särskilt djuplodande, något som inte förvånar då Pippi Långstrump tycks vara många politikers senaste ”kulturupplevelse”.

Konsten blir en plats där moralen och makten prövas, ett symboliskt rum i den representativa demokratins tjänst

Ingen politik är helt avskild från det vi kallar kultur. Den moderna statsstaten delar kronologi med det vi ganska slarvigt kallar kultur, med hur man definierade konst och vilken funktion den förväntades ha.

Konsten som intresselös och föremål för reflektion föds med medborgartanken. När staten inte längre styrs av en kung av guds nåde, krävs det forum där olika, motsatta idéer och tankar kan mötas, en plats för förhandling. Konsten blir en plats där moralen och makten prövas, ett symboliskt rum i den representativa demokratins tjänst. Så är det även i dag, men där teaterscenen eller litteraturen kompletteras, emellanåt ersätts, av nya medier.

Ekon av denna förhistoria finns i dagens kulturpolitik, men det är tomma ekon utan reellt innehåll. MP skriver att ett ”dynamiskt kulturliv” bidrar till en ”vital demokrati” (men hur?) och samma ord använder KD (”ett rikt kulturliv vitaliserar … demokratin”). S hävdar att demokratin börjar i ”vardagens gemenskap” (vad nu den innefattar) och att kultur därför är ett ”redskap” för samhällets utveckling, C menar att kultur ”stärker delaktigheten och demokratin i vårt samhälle”, medan M menar att den fria konsten och kulturen ”utgör grunden för vårt demokratiska samhälle”. 


Däri ligger de faktiskt nära SD avseende kulturens betydelse för politiken, även om M naturligtvis definierar sitt idealsamhälle annorlunda. SD nämner demokratin, men då i betydelsen att ”vissa kulturer” är bättre än andra att ”skapa demokrati”; en rejäl missuppfattning om hur statsbildning går till.

M – som inte ödslar många ord på kultur i partiprogrammet (det är väl inte lönsamt) – hävdar att den hjälper oss att ”förstå oss själva och den vi möter”

Om dessa något lösa argument för kulturens betydelse för demokratin är den ena linjen som löper genom de flesta partiprogrammen, rör den andra individen. Flera partier talar om kulturen som ett redskap för individens självutveckling, hennes mänsklighet. Kultur är ”livskvalitet” (MP), ger perspektiv och förståelse för det egna livet (S) och kan hjälpa oss att ”växa som empatiska och inkännande människor” (KD). M – som inte ödslar många ord på kultur i partiprogrammet (det är väl inte lönsamt) – hävdar att den hjälper oss att ”förstå oss själva och den vi möter”.

Först när konsekvenserna av SD:s kulturpolitik blir konkreta tvingas övriga partier, om det inte redan är för sent, att inse vad det är de så länge har slarvat bort

Det generösa bruket av klichéer – den ska vara tillgänglig för alla (säger alla partier), den kan vara en ”förändrande kraft” (V), ett mått på ”samhällets värdighet” (S), den ”stärker självförtroendet” (C), eller ”provocerar och utmanar” (L) – visar hur obekväma dagens politiker är när de tvingas formulera sig kring konst och kultur. Sammantaget behandlas kulturen lite som en ett oönskat barn av en osäker styvmoder. Det spår av självförtroende och kreativitet som Pippi Långstrump ska ha satt, tycks ha bleknat betydligt.

Genomgående, oaktat om det försvaras med dess vikt för samhället eller individen, så betraktas kulturen som instrumentell, som ett verktyg och alltså sekundär. 

Finns det då några skillnader? Med undantag av SD vill alla partier att kulturen ska verka fritt, utan statlig inblandning avseende dess innehåll. Skiljelinjen handlar om förutsättningarna. KD, M och L pratar om konstnären som entreprenör, vilket i praktiken innebär att de vill se denne som en aktiv egenföretagare för att därmed minska beroendet av det offentliga stödet.


I vilken mån S, MP eller V vill, som man hur som helst säger ”satsa” på kulturen, är omöjligt att avgöra, annat än att såväl institutioner som det fria kulturlivet förmodligen lever något mindre otryggt under S, MP och V, än under Alliansen.

Det är något av en tragisk optimism, att en av få möjligheter till en radikal förändring av synen, och i förlängningen stödet till kulturen, verkar vara beroende av vilket inflytande SD kan få. Först när konsekvenserna av deras kulturpolitik blir konkreta, när de konstnärliga uttrycken hotas av andnöd, först då tvingas övriga partier, om det inte redan är för sent, att inse vad det är de så länge har slarvat bort.

ARTIKELN HANDLAR OM