Vinsten först!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-11-09
Carl Tham om det nyliberala projektet som fick tågen att stanna
SAKPROSA
» Det stora tågrånet
Mikael Nyberg
Karneval
Marknaden som samhällsmodell har i decennier dompterat politiskt tänkande och politisk praxis, också inom den svenska socialdemokratin. Hur skall man annars förstå den dystra berättelse Mikael Nyberg ger oss i Det stora tågrånet, en skildring av den svenska järnvägens förfall? En viktig bok att läsa för den som vill se Sverige som det verkligen är.
Titeln är vitsig men vilseledande. Den antyder att utomstående krafter, väl beväpnade med makt och pengar, ryckt till sig järnvägspolitiken, tvingat fram privatisering och konkurrens av motspänstiga och till sist övermannade regeringar at gunpoint. Alls inte.
Här som på så många andra områden har socialdemokratiska eller borgerliga riksdagsmajoriteter entusiastiskt förverkligat de nyliberala projekten för samhällets styrning med vinsten som den avgörande styråran, där offentlig verksamhet inte längre i första hand betraktas som myndighetsutövning och eller ett uppdrag i det allmännas tjänst (Folkets Järnväg!).
Politikens makt pressades tillbaka. Hur socialdemokratin kunde falla för denna tankegång kan tyckas vara ett ideologiskt mysterium men 80- och 90-talens tidsanda var stark, partiet svagt och politiken alltmer styrd av finansdepartementet och ekonomer i karriären.
Det var således en socialdemokratisk regering, påminner Mikael Nyberg om, som 1988 påbörjade en upplösning av järnvägsmonopolet och som skilde på tågtrafiken och förvaltningen av spårsystemet. Faktiskt först i världen och med starkt stöd av facket. Arbetarrörelsen samlad i kamp för konkurrenssamhället. Det fanns inte längre något allmänintresse som skulle bevakas i järnvägstrafiken.
Då lades grunden för dagens konkurrens- och privatiseringskaos. Det går inte att skylla på Wall Street eller internationella bankirer. Inte ens på EU även om EU givetvis drivit på i sin ständiga strävan att omintetgöra det allmännas makt över gemensamma angelägenheter till förmån för konkurrenssamhället.
Vad vi läser i denna engagerande och väldokumenterade bok – ibland kanske något väl detaljerad – är en parabel över offentlighetens och allmänintressets förfall. Den visar hur det står till, inte bara på spåren och i tågen, utan i hela samhället där vi tillåter enskilda och statliga vinstintressen att ta över.
SJ har vinstkrav på 10 procent. Med sina hunsade anställda, frustrerade resenärer och välmående bonusdirektörer har man sin motsvarighet hos vanvårdande Carema med vinstkrav på 15 procent
Och överallt dessa konsulter med sin fasansfulla jargong och falska analogier, som aldrig hålls ansvariga för hur det egentligen blev. När problemen hopar sig har de sedan länge schappat till något annat område som skall konkurrensutsättas.
Till systemet hör arméer av underleverantörer och outsourcade tjänster. För SJ:s del gäller det praktiskt taget allt. Det vet också alla resenärer som ber om upplysningar och som hänvisas till något annat bolag. Underhållet av lok och vagnar som förut sköttes av SJ:s maskindivision ligger nu i händerna på privata företag, där Euromaint, ägt av riskkapitalföretaget Ratos, är det största.
Dess verkstad i Bulltofta är, skriver Nyberg, ”den nya svenska järnvägens mikrokosmos, en marknadsmässighet driven in absurdum. Här ryms allt: söndringen i vinstjagande enheter, underbudskonkurrens, fuskjobben och hetsen mot de anställda”.
Mikael Nybergs uppsökande och engagerade samtal med anställda och chefer skildrar något mer än just SJ-systemet: här möter oss det moderna arbetslivet. Det är en sorglig läsning, kanske mest för att dessa uppstyckade och detaljreglerade arbetssystem så dåligt utnyttjar långvarig erfarenhet, den ”tysta kunskap” som kvalificerade yrkesarbetare bär med sig och som företagen borde vårda.
Oftast blir det tvärtom: det är människor som ofta anses besvärliga och pressas ut. Yttrandefriheten kvävs: missförhållanden är företagshemligheter och det utnyttjas hämningslöst av chefer på alla nivåer. När de uppenbaras står tågen redan stilla.
Skymtar någon ljusning? Skall något ske krävs en beslutsam och tydlig förändring av hela politiken. Vi avstyr inte kalabaliken i spåren utan någon form av planhushållning inom järnvägen och heller inte utan omfattande investeringar, konstaterar Nyberg. Med nuvarande regering, nej. Med en s-regering, kanske.
De senaste årens erfarenheter har fått också socialdemokratiska politiker att antyda att marknaden och vinsten kanske inte alltid är den bästa styrformen. Men skall något hända krävs en verklig omprövning av både ideologi och praxis. Ligger det verkligen i korten?
Carl Tham
Mikael Nyberg är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Carl Tham, utbildningsminister 1994–1998, nu fri debattör och författare.
