”Petar man i vår egen självbild gör det ont”

avCecilia Gustavsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maria Sveland hoppas slippa hatet med nya boken: Det har varit jobbigt

Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Jämställdhet provocerar Maria Sveland tycker att det fortfarande finns många tabun när det gäller jämställdhet. ”Som när kvinnor tar för sig sexuellt. Eller moderskapet: Om en kvinna har viktiga önskningar utöver att vara mamma, och vara del i en familj. Det provocerar många”, säger hon.

Sveriges farligaste kvinna.

Tokfeminist. Manshatare.

Maria Sveland har fått många epitet.

– Med min nya roman hoppas jag slippa hetsig debatt, säger hon och skrattar.

Hon har en förmåga att hamna i hetluften, Maria Sveland. Med genombrottsromanen ”Bitterfittan”, där en mamma kvävs av könsrollerna och drar på charter. Med antologin ”Happy, happy” som visar att skilsmässor också kan vara bra. Senast med boken ”Hatet” där hon skriver om näthat.

Hon har fått dödshot och massor av ilskna mejl för sina åsikter. Maria Sveland beskriver det senaste året som ett av de mörkaste i hennes liv.

– Det var hemskt att göra research på alla hatsajter. Och jag har tvingats lära mig att visa mig svag och inse att jag ibland också är patetisk, ynklig och rädd. Det har varit väldigt jobbigt.

Varför gillar du att sticka ut hakan?

– Jag har aldrig varit ute efter att provocera. Jag skriver ur hjärtat. När jag skrev ”Bitterfittan” var det mycket som skavde i mig. ”Hatet” blev ett sätt att bearbeta dödshot jag fått. Frågor om jämställdhet och rasism berör. Vi har en nationell självbild som säger att vi är så rättvisa och toleranta – när man petar i den gör det ont.

Vi ses hemma i Maria Svelands färgglada och ljusa lägenhet, full med kitschiga och egensinniga detaljer. Här bor hon med barn varannan vecka, och ensam varannan.

Vi pratar om hennes nya roman ”Systrar och bröder” som är hennes minst provocerade.

– Ja! utbrister hon och ler. Jag ser fram mot avsaknad av ilska. Men en del blir nog förbannade, de som skulle irritera sig på mig även om jag skrev en bok om cupcakes.

Boken är knappast feelgood. Den handlar om två systrar och en bror som haft en kärlekslös och trasig barndom. Pappan är frånvarande och allt mer alkoholiserad. Mamman olycklig och undan­glidande.

Berättelsen är ändå en sorts angrepp på kärnfamiljen?

– Det har jag inte tänkt. Den är mer en undersökning av familjens neuroser – den här är ganska normaldysfunktionell. Jag tror att alla familjer är mer eller mindre knasiga. Boken är också en hyllning till syskonskapet och hur det påverkar oss.

Maria Sveland beskriver sin egen uppväxt som ganska vanlig.

– Vi var en kärnfamilj i ett tryggt medelklassområde i Örebro. Det var radhus med många barnfamilj­er. Jag har en lillasyster och en lillebror som jag står väldigt nära. Mamma och pappa hade inte världens lyckligaste äktenskap, det förstod jag när jag jämförde med kompisar. De skilde sig när jag var 18. Men det var inga hemskheter heller.

Syskonen har lånat namn efter Henrik Ibsens karaktärer: Per, Nora och Hedda. Alla längtar efter ett annat liv. Nora inser att hon inte älskar sin man. Per tar droger. Hedda ljuger. En sak är klar:

Ingen i romanen har en lycklig kärleksrelation.

– De längtar efter kärleken som vi alla, men det är svårt att släppa in en annan människa.

Tror du på lycklig kärlek?

– Ja. Kärleken är den starkaste kraften av alla, en revolutionär och magisk kraft där man vill en annan människa väl i allt. Men den är inte enkel, för jag tror per definition att kärleken måste vara rättvis och jämställd i ord och handling.

– Tyvärr finns det en fixering vid den sexuella, romantiska kärleken när det finns så mycket annan – som till en vän, barn eller syskon.

Fråga från

Leif GW Persson som intervjuades förra lördagen:

Foto: Pontus Orre
Leif GW Persson.

Vad tycker du om min romanhjälte Evert Bäckström?

Svar: Eh...har aldrig läst nån av Leifs böcker och har därför ingen aning om vem den dära Evert är.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker