Motstånd i Berlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Foto: Michele Euler/AP

På den europeiska scenen utspelas ett drama som med skrämmande fart har förvandlats från en ekonomisk till en demokratisk tragedi. Den som är fräck nog att förorda folkomröstning innan ännu ett stenhårt sparkpaket sätts i verket bespottas och fördrivs. Expertministärer omfamnas på ett sätt som får folkvalda politiker att framstå som ett gammalmodigt felsteg. Angela Merkel förklarar allvarligt vikten av att marknadsanpassa demokratin.

De tydliga tecknen till trots handlar nyhetsnotiserna och ledarsticken fortfarande mest om räddningspaketens teknikaliteter. Det var därför en befriande att i söndags kunna ta del av den demokratiska intervention som tio tyska intellektuella bjudit in till i Berlin.

Författaren Ingo Schulze talade med sansad argsinthet om det nyliberala projektets totalitära sidor och vår hittillsvarande oförmåga att resa motstånd. Socialpsykologen Harald Welzer förklarade spjuveraktigt att vi måste våga ställa de enkla frågorna: Varför ser världen ut så här? Vem tjänar på det? Kulturjournalisten Carolin Emcke pläderade poetiskt för vårt ansvar att formulera politiska alternativ; att förhindra att den europeiska idén berövas sina bärande egenskaper.

Det som sades på Världskulturhusets stora scen kan synas vara självklarheter. I en tid då inte ens tre år av skuldkris har förmått bryta den nyliberala hegemonin, där den som påtalar fördelarna med statligt ägande av vissa viktiga samhällsfunktioner skylls för att vara Stalinist, ska dock inte värdet av att tunga namn vågar ta sig ton förringas.

Likväl fyller mig föreställningen med sorgsenhet. När de tio interventionerna är framförda gör jag som alla andra i den fullsatta salen, applåderar ihärdigt, knyter näven i fickan, tänker nu jävlar; och skyndar hem för att fira fjärde advent med familjen. Närvarons eufori ersätts av eftertänksamhetens kranka blekhet. För att förändra måste vi tänka och tala, men framförallt, vilket Göran Greider pregnant påtalade på dessa sidor häromdagen (Aftonbladet 19 dec), sätta oss i rörelse. Än så länge står vi och skrapar med foten.

Fredrik Persson

Publicerad: