Solsidans skräck

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Arrangören bakom överklassafarin: Därför blundar högern för klassamhället

I januari arrangerade förbundet Allt åt Alla en sightseeing till Saltsjöbaden. Här visas Grand hotell, byggt 1893.
TV4:s humorserie ”Solsidan” drev med överklassen i Saltsjöbaden utanför Stockholm.

I våras genomförde vi på förbundet Allt åt Alla en studieresa till Solsidan. Syftet var att uppmärksamma det svenska klassamhället. Arrangemanget möttes av polisanmälningar, hot och äggkastning och följdes av hets från borgerliga ledarsidor.

Ett år tidigare och nästan 700 mil bort valde myndigheterna i Peking att förbjuda all utomhusreklam för lyxprodukter under förevändningen att det riskerar leda till en ”politiskt ohälsosam miljö”. Med ständiga produktivitetsökningar kan varorna i ett Gucci-skyltfönster framstå som ett löfte, men när klassklyftor växer och löften inte infrias återspeglas i skyltfönstren endast de samhälleliga motsättningarna.

Med några få undantag tycks vi alla överens om att fattigdom både finns och bör bekämpas. Men så fort vi talar om den i termer av klass ges frågan en politisk dimension. Svensk borgerlighet och regimen i Kina: När det kommer till klassklyftor ser vi samma ljusskygghet här som där.

Det är inte förvånande att frågan om klasshat återigen blossat upp nu, våren 2012. Kapitalismen är i kris. Efter decennier av ökade klassklyftor har motsättningarna blivit tydligare och hårdare än på länge. Men vreden lär knappast ha kommit som en överraskning för överklassen.

Inom OECD, de rika ländernas intresseorganisation, har man länge använt begreppet social sammanhållning (social cohesion) för att visa hur ökade klassklyftor och utslagning leder till ett mer konfliktfyllt samhälle. I en rapport från 2012, Perspectives on Global Development, för övrigt samma rapport som berättar om reklamförbudet i Peking – skriver man att sammanhållningen mellan klasser riskerar att luckras upp om inte alla får ta del av vinsterna.

Läs detta i ljuset av de senaste tjugo årens paradoxala utveckling där allt större vinster gått hand i hand med omfattande nedskärningar. Lägg till de absurda krav som banker och EU gemensamt ställer på alla medlemsländer – krav som syftar till att sänka lönen för vanligt folk och urholka den gemensamma välfärden. Ett av alla exempel, är Fredrik Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern med tio år.

Det förvånande är inte att vi nu ser öppna gatustrider och arbetsmarknadskonflikter över hela kontinenten. Det förvånande är att de inte är mer omfattande.

Även om motsättningarna tycks särskilt framträdande i dag, måste de förstås som ett bestående inslag i det kapitalistiska samhället.

Kapitalismen har varit det dominerande sättet för produktion sedan några århundraden. Det är en uppsättning sociala relationer som bestämmer sättet på vilket arbetet organiseras och i dess hjärta finner vi en process där levande arbete omvandlas till kapital. Det är en process som inbegriper en systematisk motsättning mellan arbete och kapital. Det finns, kort sagt, former av exploatering utan kapitalism, men ingen kapitalism utan exploatering.

Kapitalet kommer aldrig kunna tillfredsställa arbetarklassens behov eftersom kapitalismen bygger på att en klass exploaterar en annan. På grund av sin ställning har å andra sidan arbetarklassen, genom sin förmåga att med strejk avbryta produktionen, möjlighet att inom begränsade ramar reglera kapitalismen. Men viktigare ändå: det ligger i arbetarklassens intresse att avskaffa exploateringen och ersätta den med ett samhälle byggt på gemenskap och solidaritet. Denna kombination av förmåga och intresse gör arbetarklassen till den nödvändiga utgångspunkten för varje verkligt emancipatoriskt projekt.

Det uppenbara i samtliga liberala inlägg i klasshatsdebatten är rädslan för att arbetarklassen själv ska ta initiativet.

När Jens Liljestrand skriver att vi ska ”använda kapitalism för att skapa rikedom, välfärdspolitik för att få bort fattigdom” (Dagens Nyheter 18 juni) har han på klassiskt liberalt manér förflyttat frågan om klassklyftor från sin konfliktladdade verklighet till beslutsfattandet över våra huvuden. Så blir fattigdom ett oundvikligt föremål för förmildrande humanitära insatser, och klasskonflikten som vidhäftar den ignoreras.

Det är ur ett sådant perspektiv som Johan Jönsons dikter blir upprörande. Inte för att de handlar om våld eller hat, men för att de visar på en vilja att bejaka klasshatet som en progressiv politisk kraft. Arbetarklassen som hämnare: klassamhällets våldsamma effekter riskerar att slå över i en öppen klasskamp.

Det gångna årets proteststormar har satt kapitalismens legitimitet på spel. Detta har i sin tur gett upphov till en växande rädsla och ökad repression från makthavarnas sida. Antalet antidemokratiska övergrepp har mångfaldigats, och senast i slutet av maj förbjöd man alla protester mot toppmötet i Frankfurt mellan ECB, EU-kommissionen och IMF.

Det är under sådana omständigheter inte konstigt att de som vill försvara det rådande tillståndet gör sitt yttersta för att flytta fokus från klassklyftorna till reaktionen mot dem.

Filosofen Baruch Spinoza beskriver i sin bok Etiken hatet som en känsla som riktas mot den eller det som skadar någon eller något vi älskar. Skadan sker genom söndring. När en klass söndrar en annan uppstår klasshat. Men det är viktigt att poängtera att hatet inte är kärlekens motsats. Vad som verkligen är kärlekens motsats är likgiltigheten – att bara se på utan att göra något medan människor far illa.

Vad vänstern gjort bra i den gångna klasshatsdebatten är att våga se hatet som en progressiv och legitim kraft. Vad som återstår är att koppla det till pågående och framtida kamper, i Sverige och i resten av världen.

Gustav Ingman

Förbundet allt åt alla