ÅSIKT

Islamofobi måste ses som en säkerhetsfråga

Hur många muslimer ska avrättas av terrorister innan svenska politiker vågar ta ordet i sin mun?

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP TT NYHETSBYRÅN/ NTB SCANPIX
Sörjande utanför Al Noor-moskén i Christchurch.

Det tar emot att säga, men det har uppstått en välbekant ritual kring hur vi bemöter terrordåd.

Numera vet vi precis vad vi ska säga när människor, fullt upptagna med sina vardagsbestyr, plötsligt slaktas av en fanatiker.

Det är inte bara extremt sorgligt, det grumlar dessutom vår förståelse av vad som faktiskt inträffat. Efter den groteske influencer-terroristens Brenton Tarrants mordorgie i Christchurch är det tydligare än någonsin.

När 50 moskébesökare massakreras i direktsändning av en terrorist med GoPro-kamera på huvudet, påhejad av sina fans i kanalen ”Watch people die” på forumet Reddit, saknar de flesta av oss något meningsfullt att säga.

Tack vare en enkel Twittersökning såg jag, närmast av misstag, inledningen på en video filmad strax efter blodbadet. Jag kan inte beskriva bilderna. Jag vill inte. Men jag kommer aldrig att glömma dem.


Men våra politiker kan inte stå svarslösa inför ett sån tragedi. På sin presskonferens fann Stefan Löfven en passande fras: ”En attack på det öppna samhället och demokratin”. Han uttryckte sin solidaritet med Nya Zeeland och förklarade att våra länder står sida vid sida.

Vi känner igen det där. Fraser om att vi står enade med länder och städer som drabbats av extremism har upprepats vid varje större terrordåd inspirerat av al-Qaida och Islamiska staten. Paris, Nice, Bryssel, Barcelona. Jag har själv skrivit exakt de där orden och menat dem av hela mitt hjärta. Det finns inget ”vi” eller ”dom”. De som försöker ställa muslimer mot vita människor ska inte lyckas. ”They are us” sade Nya Zeelands premiärminister.

Bakom våra fraser och Facebookbilder ligger rädslan för att dåden ska skapa polarisering. Att målet med attacken är att nya terrorister ska radikaliseras i en utstuderad våldsspiral. Och Brenton Tarrant hävdade mycket riktigt att hans dåd var en hämnd för attacken på Drottninggatan.

Men Christchurch var ingen attack mot det öppna samhället. Om det vore sant skulle flygplatser stängts, Klimat-Gretas demonstration avbrutits och gatorna patrullerats av poliser med automatvapen.


Attentatet var snarare en produkt av det öppna samhällets mest fundamentalistiska falang – de internetsoldater som tror sig bekämpa en censurerande politisk korrekthet.

Vi vill gärna tro att terrorister är avskärmade från vår upplysta värld. Att de lever i filterbubblor, politiska sekter eller källarmoskéer, men bland annat den franske terrorforskaren Olivier Roy har visat att så inte är fallet. De är sällan hjärntvättade i vanlig mening, och de bygger sin världsbild på samma nyheter som du och jag. De är nästan alltid en produkt av fullt synliga strömningar i samhället.

Och sällan har det varit så uppenbart som i fallet med terroristen i Christchurch.

Terrorism handlar om att få ut ett budskap. Och Brenton Tarrants förmåga att få ut sitt budskap kan mäta sig med samtidens främsta influencers. De direktsända morden delades i alla tillgängliga kanaler på ett sätt som skulle imponera på de flesta större mediehus. Genom att kittla sociala medier med referenser till populär internetkultur såg han till att filmen sparades och delades när den plockats bort från medieplattformarna.

Det vedervärdiga påståendet att mordet var en hämnd för 11-åriga Ebbas död var en del av strategin. Mördaren nämnde namn som kunde användas till lokala nyhetsvinklar runt hela världen: ukrainska fascister, georgiska kungar, polska adelsmän, kanadensiska och italienska massmördare.

Själva mordorgien inleddes med ett av Youtubes mest kända citat. ”Subscribe to Pewdiepie”.

Den svenske youtubern har visserligen väckt uppmärksamhet för sitt rasistiska och antisemitiska språkbruk (som alltid ursäktas av fansen), men han är knappast en extremist. Däremot är han en del av den högst normaliserade konservativa kultur som frodas på nätet. På många sätt en väldigt gammal sorts privilegierad, vit man som obekymrat skämtar om stereotyper utan att det får några större konsekvenser.

På senare år har han aktivt sökt sig till klassisk konservativ kultur och rekommenderar sina fans att läsa Jordan B Peterson, Mishima och Nietzsche.

Att göra Pewdiepie till ironiskt medskyldig var en medveten, tyvärr finns inget bättre ord, trollning, Pewdiepie blev tvungen att reagera inför sina tiotals miljoner twitterföljare. Därmed uppnåddes maximal PR-effekt.


Brenton Tarrant är uppenbarligen en man som inte fostrats till terrorist i en mental avkrok utan i vår tids mainstreamkultur – den nihilistiska och cyniska nördkulturen i sociala medier. En vit, manlig och reaktionär kultur som allt starkare dikterar villkoren för marknadsföring, politisk kommunikation och för hur vi talar med varann. En kultur som länge odlat sitt martyrskap och redan tagit sitt krig ut på gatorna. Minns Incel-terroristen Alek Minassian i Toronto 2018.

Även om Tarrant kan klassas som en ”ensamvarg” blir begreppet meningslöst när han är så pass djupt nedsänkt det reaktionära geek-universum, han gjorde sitt bästa för att flörta med. Inviten besvarades entusiastiskt. Redan på fredag eftermiddag hade åskådarna på forumet 8chan klippt ihop filmen från massakern med bilder på Youtubekändisar så det såg ut som de spelade datorspel.

Den som vill fördjupa sig i terroristens kulturella referenser kan så klart göra det, men vilka memes han hänvisade till är i grunden lika ointressant som vilken sura som eventuellt citerades innan dådet mot Bataclan. Det är att gå i terroristernas PR-fälla. Förklaringen till mördarnas handlingar finns sällan i deras manifest. Utan i offren för deras gärningar.

Tarrants offer var muslimer.

Enligt Southern Poverty Law center begås två tredjedelar av terrorattentaten i USA numera av högerextremister. De senaste åren har de medvetet riktats mot just gudstjänster. Synagogan i Pittsburgh, 2018, moskén i Quebec 2017 och kyrkan i Charleston, 2015. Christchurch var den tredje vit makt-attacken på sex månader.
Ändå behandlas inte islamofobi som en säkerhetsfråga.


Förstå mig rätt. Visst bevakar Säpo det som fortfarande kallas vit makt-miljön. De gör ett bra jobb. Men det dagliga misstänkliggörandet av och föraktet för muslimer betraktas aldrig som ett säkerhetshot i sig.

Varken i Säpos årsbok, MUST:s årsöversikt eller i Utrikesdeklarationen nämns begreppet islamofobi. Utrikesdeklarationen har under fyra år av feministisk utrikespolitik inte en enda gång tagit upp frågan om religiös förföljelse, trots att hat mot andra religioner är kärnan inte bara i högerextrem och sunniextremistisk terror utan i brutala konflikter i Kina och Mellanöstern. Trots att USA:s politiska system kollapsar under tyngden av en president vars första åtgärd var att försöka införa ett inreseförbud för muslimer. Trots att islamofobin är grunden i de växande antisemitiska konspirationsteorier som tror på en snar samhällskollaps om inte en väpnad revolution stoppar den. Trots att Srebrenica bara ligger drygt 20 år bort i tiden. Trots att vi lever i ett samhälle där fotografier av kvinnor med slöja orsakar flera vågor av folkligt raseri inom loppet av några veckor.

De politiska försök som ändå gjorts att lyfta islamofobin på den politiska dagordningen har bara mötts med förakt. 2017 arrangerade Alice Bah Kuhnke ett så kallat ”sakråd mot islamofobi” som direkt sköts i sank av högerprofiler på sociala medier. Rebecca Weidmo Uvell och Magnus Ranstorp beskyllde kulturministern för att sprida islamism.


Det är som att det alltid finns en godtagbar ursäkt för islamofobin.

Den parlamentariska extremhögern skyller gärna växande rasism på ökat flyktingmottagande. Men exemplet Australien, mördarens hemland, talar snarare för att hårdare tag mot flyktingar ökar föraktet. Precis som här, har ett socialdemokratiskt parti med sjunkande opinionssiffror accepterat högerns drakoniska åtgärder mot flyktingar. I Australien hålls papperslösa migranter numera inlåsta på fängelseöar. Alltihop uppmuntras av Rupert Murdochs konservativa medieimperium, som enligt en mätning spottade ur sig 2891 negativa artiklar om islam, bara ifjol. Vi vanliga dödliga ursäktar oss gärna med att islamofobin göds av islamistisk terror. Vilket är lika korkat som att ursäkta antisemitism med israelisk politik.

Även Donald Trump twittrade ut sina kondoleanser efter dådet i Christchurch.
”Vi älskar er, Nya Zeeland”, skrev han.

Han skrev inte ”vi älskar er, muslimer”.

För det gör han inte.

Det gör inte USA och det gör inte Europa. Eller Australien. Eller Kina.

Nej, terroristerna kommer aldrig att splittra oss. Vi har redan lyckats med det. Och vår splittring föder terrorism.


Trots att det kan tyckas oöverstigligt svårt att motverka en hatkultur går det att vara politiskt handlingskraftig. Nya Zeeland har redan förbjudit vissa vapen och i helgen stoppades extremhögerpropagandisten Milo Yiannopoulos från att resa in i Australien. Principen påminner om det visumförbud för muslimska hatpredikanter Anders Ygeman föreslog i fjol. Ett förbud som redan genomförts i Danmark. Jag säger inte att det är rätt väg. Men att de åtgärder som övervägs mot islamister aldrig övervägs mot islamofober visar hur oproblematiska de anses vara.
Islamofobi banaliseras ständigt. Skämtas bort.

Det är därför ledarskribenten Tove Lifvendahl i SvD kan jämföra dådet i Christchurch med folk som kritiserar teaterregissören Stina Oscarsons dåliga intervjuer. Ingen bryr sig riktigt. Ett massmord på muslimer blir en möjlighet att vinna billiga politiska poänger.

Sverige har redan drabbats av Lasermannen, Peter Mangs och mördaren i Trollhättan. Frågan är hur många muslimer som ska avrättas av terrorister innan svenska politiker vågar ta ordet islamofobi i sin mun.

Svenska muslimer behöver höra att Stefan Löfven står sida vid sida med dem. Inte med landet Nya Zeeland.

Det sista mördaren ville var att kampen mot islamofobi skulle bli en politisk fråga. Om det ska lyckas måste vi se igenom våra egna trösterika fraser och genomskåda de nihilistiska rökridåerna på nätforumen. Hatet som frodas där är inget nytt, snarare en väldigt gammal form av rasism. Och den kan bara motas bort genom att samhället solidariserar sig med dess offer.