ÅSIKT

Replik: Polen och nationalismen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Sommardal om varför Lag och rättvisa är så mycket farligare än tidigare regimer

Foto: Retade Polen Satiren över Jarosław Kaczynski, partiledare för Polens styrande parti Lag och rättvisa, på en karneval i Düsseldorf i februari retade upp Polens utrikesminister. Enligt nyhetskällor skulle han kräva en förklaring av Tysklands regering. Foto: AP
Foto: Jaroslaw Kaczynski, partiledare. Foto: AP

Det är förvisso sant, som Wojtek Kalinowski skriver (Aftonbladet 1 mars), att ett visst löjets skimmer, eller rättare sagt: en viss mediemekanisk upprördhet råder över sättet att rapportera om Polens förlorade demokrati.

Men när Kalinowski – ingenting här, ingenting där! – strax trollar fram den förrförre presidenten Aleksander Kwasniewskis läckta telefonsamtal som bevis för sin tes, då börjar vi på nytt förlora markkontakten.

I varje fall om Kwasniewskis lösmynthet ska gälla som huvudbevis för att de tre mest korrupta och demoraliserade institutionerna i Polen är åklagarmyndigheten, säkerhetspolisen och tv-redaktionerna, och att detta i sin tur ska utgöra ett bevis för att Lag och rättvisa (PiS) och tidigare regeringskoalitioner är lika goda kålsupare på den odemokratiska marknaden. Och att PiS, vilket Kalinowski antyder, till och med kommer att bättra på mångfalden, åtminstone på tv.

Att synen på demokratin som en winner take it all-historia finns hos alla polska politiska partier, som Kalinowski skriver, är inte svårt att hålla med om. Det finns en föreställning om demokratin som ett enkelt majoritetsvälde: Vi vann valet, alltså har vi rätt.

Underförstått: i allt. Ergo: Vi gör som vi vill. Och där tolkas det demokratiska mandatet som liktydigt med rätten, ja till och med plikten, att värna och i förekommande fall återupprätta Polens glans och ära.

Men den skräddarsydda vänsterism med vilken Kalinowski tror sig kunna förklara den polska folkviljan blir bara en grovt ideologiserande gallupkommentar: ”Lag och rättvisa har vunnit genom att länka kritiken av växande sociala klyftor med idén om en aktiv ekonomisk politik, där staten bör spela en impulsgivande roll.”

Man kunde lika gärna peka på löftet om det höjda barnbidraget, den alltid gångbara rysskräcken, den ”fint” framtonade främlingsfientligheten, den katolska moraliska sundheten och föräldrars utvidgade rätt att bestämma över barnens skolgång.

Och vill man speciellt peka på de 75 miljarder euro i vinst som utländska företag fört ur landet 2003–2013, ska man kanske också nämna de 82 miljarder euro som Polen erhållit i nettobidrag från EU under ungefär samma period.

PiS har en politisk syntax som är artskild från liberalerna. Jag behöver inte ens ­hänvisa till partiledaren Jarosław Kaczynski för att påminna om det nationalistiska konspirationstänkande som har starkt fäste i partiets politik. Exemplen hopar sig – en salig blandning av guilt by association och guilt by dissociation. Försvarsminister Antoni Macierewiczs har hänvisat till det antisemitiska falsariet Sions vises protokoll. President Dudas personlige rådgivare Andrzej Zybertowicz menade att en solidaritetsdemonstration för Lech Wałesa av Kommittén till försvar för demokratin (KOD) var en del av ett ryskt ”hybridkrig” mot Polen. Jan Tomasz Gross, som avslöjade de polska bybornas i Jedwabnes massmord på sina judiska grannar, hotas att bli berövad den Riddarorden han tidigare erhållit för sina viktiga insatser i polsk historieskrivning eftersom han anklagas för att ha ”anti-polsk” tendens.

När Pawel Pawlikowskis Oscarsbelönade film Ida (2013) nyligen visades på tv försågs visningen med ”tillrättalägganden” från tre höga tv-chefer som påpekade att filmen inte var historiskt korrekt och att dess Oscarsbelöning troligen berodde på filmens pro-judiskhet.

Wałesa misstänks åter för att ha varit hemlig agent, kommunistanstrukna mullvadar hittas i administrationen och en ny haverikommission ska utreda flygplanskraschen som 2010 dödade Polens presidentoch en rad framstående polacker. Och denna gång ska det beredas gott om plats för spåret som den tidigare kommissionen negligerade – nämligen the russian connection.

När utrikesminister Waszczykowski nyligen kungjorde den nya inriktningen för de 25 polska kulturinstituten som från och med nu ska inrikta sig på utlandsboende polacker snarare än att sprida polsk kultur utomlands, utbröt en viss panik. Om instituten i framtiden ska inrikta sig på folkmusikkonserter och patriotiska jubiléer, så betyder det döden för verksamheten, sade direktören för ett av kulturinstituten.

Nu ska det bli mer Kopernikus, Chopin, Marie Curie och Johannes Paulus II och mycket mindre pride och Feminoteka och suspekta författare som Gombrowicz, Bruno Schultz och Olga Tokarczuk. Och hur som helst inte så många hänvisningar till det judiska museet Polin i Warszawa.

Kort sagt: ”folkligare” och mer nationssammanhållande!

Varje sådan hästkur för att stärka ”nationens hälsa” innebär inte ett ”hot mot demokratin”, men sammantaget är de väl värda det polska motstånd som redan har formerats.

När den polska filmens nestor Andrzej Wajda, regissör till bland annat Aska och diamanter, Marmormannen och Katyn, intervjuades inför sin 90-årsdag den 6 mars, sammanfattade han läget: ”De lovar oss frälsningen, när staten ska styra över allt. Vad var det som rådde under folkrepubliken, om inte just det?”

ARTIKELN HANDLAR OM

Polen