Kultur

Tio år av blodigt krig – och ingen bryr sig

Syrierna gjorde uppror mot en förtryckare och omvärlden lämnade dem åt sitt öde

Av: 

Somar Al Naher

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Begravning av dödsoffer efter en bombräd över Idlib i oktober 2020.
Begravning av dödsoffer efter en bombräd över Idlib i oktober 2020.

KULTUR

Jag vill inte skriva den här texten längre. I tio år har jag för min egen och andras skull försökt formulera vad som händer i krigets Syrien. Till vilken nytta? Vad finns det kvar att säga som inte redan har sagts?

Den 15 mars markerar årsdagen då kriget i Syrien inleddes, vilket medier årligen pliktskyldigt uppmärksammar. Men egentligen är det inte sant. Det som startade för tio år sedan var inte alls ett krig. Vad som hände var att miljontals syrier tillsammans, för första gången någonsin, trotsade den regim som sedan 1970-talet styrt landet med en järnhand.

Handen var först Hafez Al-Assads och ärvdes sedan av hans son Bashar Al-Assad.

Syrien har för mig alltid varit Mellanösterns Nordkorea, isolerat från omvärlden. Mina somrar där som barn var därför absurda när jag pendlade mellan jordens ytterligheter.

När jag var 15 år åkte jag till Damaskus för att hälsa på min biologiska pappa. Syrien var den sista platsen på jorden där mitt tonåriga jag ville sätta sin fot. Men det var sommarlov, min far vill träffa mig och jag saknade mina halvsyskon, grannar och vänner i mitt barndomskvarter.

Men kontrasten mellan friheten i Sverige och den syriska diktaturen började bli outhärdlig. Redan när jag landade på flygplatsen stack en släkting en limpa röda Marlboro under min arm och sa ”lämna över den vid passkontrollen, inte med en gång för då känner de sig förolämpade, men vänta inte för länge för då blir de irriterade”.

Det går inte att beskriva vilken psykisk terror det innebär att uppleva maskineriet i en diktatur och vad det gör med dig som person

Jag hade precis sjungit Idas sommarvisa på min skolgård i Sverige och nu stod jag ensam i en kö och skulle möta rökande män i uniformer och räcka över en muta för att få träffa min familj. Så fungerade hela samhället: inget hände om du inte smörjde de som satt ett pinnhål upp i den totalitära pyramiden.

Men tänjde du för mycket på reglerna fanns det inget som kunde rädda dig, sa du fel saker om regimen kunde du hälsa hem. Det går inte att beskriva vilken psykisk terror det innebär att uppleva maskineriet i en diktatur och vad det gör med dig som person. Du blir kuvad och censurerar dina tankar utan att ens märka det.

I dag vet hela världen vilken brutal regim som syrierna tvingats leva under i 50 år. Men händelseförloppet i Syrien blev också en jordbävning som skakade om världen.

FN visade sig vara totalt uddlöst. Sändebuden hoppade av en efter en. Vad har vi FN till om inte till att kliva in i situationer som i Syrien?

Inte bara FN föll som ett korthus – 2015 stängde Europa sina gränser och pumpade i panik in pengar till gränsvakten Turkiet. För att citera den syriske författaren Samar Yazbeck som jag träffade på ett café i Paris för ett antal år sedan: ”Vad är att stänga gränser om inte en form av våldshandling?”.

Och vad gjorde Barack Obama under sin tid som president? Redan i augusti 2012 sa han att den ”röda linjen” för ett militärt ingripande skulle gå vid användningen av kemisk krigföring. Al-Assad passerade den gränsen med råge men ingen kom till syriernas undsättning.

Här kom också den bistra och kanske svåraste insikten av dem alla: ja världen såg, men ingen kunde, ingen ville, göra något

Före den arabiska våren visste syrierna att det inte fanns någon poäng i att göra uppror. Systemet var för strikt. Men upproren i grannländerna gav ett rus – om egyptierna kunde rucka på samhället under den hårdföra Mubarak så kan väl vi också, tänkte syrierna. Och 2000-talet är annorlunda eftersom allt går att dokumentera, om bara omvärlden får se brutaliteten kommer de att ingripa.

Svenska videotjänsten Bambuser möjliggjorde för oss utanför landet att följa syrierna på deras färd mot döden. Här kom också den bistra och kanske svåraste insikten av dem alla: ja världen såg, men ingen kunde, ingen ville, göra något.

Vad gör det med det kollektiva syriska minnet och vilka signaler skickar det till andra som lever i förtryck? Att det inte är någon mening i att göra motstånd, att du för evigt är dömd att leva i den olycka du föddes in i?

Paradoxalt nog frodas den syriska kulturen i diasporan. Ett fyrverkeri av politiska rörelser, litteratur och film förlöses i en rasande fart.

Kurd-syriske Abdulbaset Sieda, som bor i Sverige, var med och startade Syriska nationella rådet, SNC, som blev den legitima förhandlingsparten i Genève. Tanken var att rådet skulle fungera som övergångsregering som skulle ersätta Bashar al-Assad i väntan på demokratiska val.

När den franska satirtidningen Charlie Hedbo 2015 utsattes för ett bestialiskt terrorattentat var det de syriska satirtecknarna Saad Hajo och Sahar Burhan – bosatta i Sverige – som medierna kontaktaktade. ”Vi karikatyrtecknare är som en familj”, säger Hajo som träffat kollegorna i Paris flera gånger.

Eller Omar Alshogre, som flydde till Sverige år 2015. Han har varit med och arbetat fram lagstiftningen ”Caesar Act” i USA, där det samlade bevismaterialet mot Assad-regimen har lett till sanktioner.

Sverige är ett hem för ett frö för demokratin i Syrien, men emellanåt sätter den svenska skräcken för flyktingar käppar i hjulet. Som den gången när konstnären Diala Brisly, känd för sina kontroversiella teckningar av hungerstrejkande kvinnor i det syriska fängelset Adra, nekades att komma till Sverige för att delta i Tempo dokumentärfestival 2016. Myndigheterna menade att det fanns en risk att hon inte ska vilja åka hem igen.

Jag tänker på vad filosofen Hanna Arendt skrev i ”Totalitarismens ursprung”: ”De som av förföljaren hade utpekats som jordens avskum […] togs överallt emot som jordens avskum; de som av sina förföljare hade betecknats som icke-önskvärda blev hela jordens indésirables.”

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Podden om ”Vita hjälmarna” är årets bästa

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Syrien

Bashar al-Assad

Arabiska våren

Flyktingpolitik