Publicerad:

Valets viktigaste fråga försvann

Journalistiken måste bättre skildra kopplingen mellan vårt ekonomiska system och klimatet

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att klimatpolitiken inte fick större plats i den amerikanska valrörelsen är ett misslyckande för journalistiken, skriver Karin Pettersson.
Att klimatpolitiken inte fick större plats i den amerikanska valrörelsen är ett misslyckande för journalistiken, skriver Karin Pettersson.

Jag satt uppe på nätterna hela veckan och tittade på CNN:s nyhetsankare John King, som jag har gjort alla amerikanska presidentval jag kan minnas. King är lite tyngre i kroppen, men annars ser han ut som han brukar, mästerlig i sin kontroll över den interaktiva karta där han analyserar valdistrikt ner på kvartersnivå. Det kändes tryggt att fly in i denna bubbla av normalitet.

Plötsligt fladdrade en annan karta förbi på tv-skärmen. Jag hajade till, för där fanns inga blå fält som visade demokratiska framgångar. Kartan var illande röd och det tog ett tag innan jag förstod vad den visade: smittspridningen av viruset. Poängen King ville göra var att Trumps väljarstöd, mot den gängse logiken, var högre i de områden där smittan var som högst.

Dagen efter valet hände något annat, som inte syntes överhuvudtaget på CNN:s skärmar. USA lämnade officiellt Parisavtalet.

Jämför det med klimatkrisen, som fortsätter att beskrivas som en tragisk men obönhörlig process med diffusa effekter

Mänskligheten brottas nu med två globala kriser: coronan och klimatet. Politiken och journalistiken har hanterat dem som separata och till sin karaktär olika skeenden. Pandemin har lett till massiva åtgärder, stödpaket och uppoffringar. Den har skildrats av medierna som något som går att mildra, kanske stoppa, med politiska åtgärder. Dess framfart har redovisats utförligt och i detalj.

Jämför det med klimatkrisen, som fortsätter att beskrivas som en tragisk men obönhörlig process med diffusa effekter. Detta trots att vi har mycket bättre kunskap om både konkreta effekter på individnivå, forskningsläge och vad som behöver göras.

Varför är det så?

I humanekologen Andreas Malms senaste bok ”Corona, climate, chronic emergency” (Verso) pekas ett par möjliga förklaringar ut. Den ena är att pandemin slog till så snabbt att de ekonomiska intressen som riskerades inte hann organisera sitt motstånd. Detta till skillnad från klimatfrågan, där fossilkapitalet i årtionden köpt politiskt stöd via tankesmedjor, lobbying och pengagåvor.

En annan förklaring är vem som drabbas. Den globala uppvärmningen kommer så småningom att förstöra tillvaron för de flesta av oss, men de som påverkas först är inte vi i den rika världen. Det är människor i fattiga länder, där vattnet nu tar slut och skördarna torkar in.

Hade valresultatet blivit detsamma om klimatkrisen fått en lika framträdande roll i valet som viruset?

Biden har lovat att USA ska ansluta sig till Parisavtalet igen om han blir president, men frågan är vad det betyder och får för konsekvenser. Om han inte får majoritet i senaten kommer republikanerna att kunna blockera det mesta av hans politik, inklusive de infrastruktursatsningar och omställning till förnybar energi som USA måste göra för att just nå Parisavtalets mål.

Frågan som måste ställas är denna: hade valresultatet blivit detsamma om klimatkrisen fått en lika framträdande roll i valet som viruset? Och vems fel är det att det inte blev så?

I Sverige är klimatfrågan märkvärdigt frånvarande i politiken, den engagerar inte och kommer nästan aldrig längre än att folk tar ställning för eller emot Greta

Jag tror att det även här delvis är journalistikens fel. Allt för ofta reduceras den globala uppvärmningen till antingen en fråga om privatmoral, eller ett skeende där det inte längre spelar någon roll vad vi gör. I det senaste avsnittet av podden ”Stormens utveckling” diskuterar Ola Söderholm om just denna domedagsstämning bidrar till handlingsförlamningen, och jag tror det ligger något i det. I USA har den unga generationen klimataktivister i The Sunrise Movement haft strategin att försöka påverka den faktiska politiken. Vägen har gått genom att de lierat sig med den progressiva vänstern och det konkreta arbetet med att både lansera kandidater och ta fram en ny, grön plan för amerikansk ekonomi. 

The green new deal är ett massivt kris- och investeringsprogram som innebär både enorma satsningar på nya jobb, infrastruktur och omställning till förnybar energi. Tänk om valet hade blivit en folkomröstning om detta program, i stället för om Trump?

Det är en häpnadsväckande samstämmighet i ett politiskt landskap som beskrivs som mer polariserat än någonsin

Enligt CNN:s vallokalsundersökningar finns en bred konsensus i frågan om klimatet: två tredjedelar av väljarna sade att de såg klimatkrisen som ett allvarligt problem. Det är en häpnadsväckande samstämmighet i ett politiskt landskap som beskrivs som mer polariserat än någonsin. I Florida, samtidigt som Trump vann presidentvalet där med god marginal, röstade väljarna för att höja minimilönen till 15 dollar.

Väljarna visade sig, återigen, vara mer komplexa än vad både opinionsmätarna, Twitterbubblan och kampanjmakarna trott. Samtidigt rider de flesta tyckare redan nu ut på sina gamla käpphästar. Innan rösterna ens är räknade är alla redan säkra på sin sak.

Jag tänker att det är mycket vi fortfarande inte vet men att en sak är säker, och det är att valet inte handlade om det viktigaste, nämligen kopplingen mellan vårt ekonomiska system och den globala uppvärmningen. Och att detta inte kan beskrivas som något annat än ett massivt misslyckande även för journalistiken, vars uppgift det är inte bara att peka på en karta och spegla en opinion, utan att skildra det som är svårt, komplext och viktigt.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: