ÅSIKT

Surrogatmamman säljer hela sitt liv

Kajsa Ekis Ekman om sorgen och förtrycket bakom bebishandeln

avKajsa Ekis Ekman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Surrogatmoderns liv tillhör inte henne själv, utan köparnas, skriver Kajsa Ekis Ekman.

Man kan visst ha rätt till barn, skriver Maria Schottenius i en krönika i Dagens Nyheter där hon försvarar surrogatmödraskap (20 maj).

Hon har lyssnat på ett gripande radioprogram om ett infertilt par och menar nu att vi surrogatmotståndare är ”förnumstiga” och ”beskäftiga”. Alla som inte kan få barn har rätt att utröna de möjligheter som finns, menar hon.

Och det kan man ju tycka. Det är bara en sak: Kan man inte föda barnet själv, måste en annan människa föda barnet och lämna det ifrån sig. 

Denna andra person är också en människa. Inte en robot. Under de tolv år jag arbetat mot surrogatmödraskap har jag aldrig träffat en surrogatmor som inte dagligen tänker på det barn hon fött. Hon må vara fattig, hon må ha andra barn – men hon har precis lika mycket känslor som vilken mamma som helst som burit och fött ett barn. 

Som USA:s första surrogatmor Elizabeth Kane skriver i boken Birth mother: ”Surrogatmödraskapet innebär inget annat än överföring av smärta. En kvinna lider för att hon inte kan få barn, vilket löses genom att en annan kvinna tar över lidandet och aldrig får se det barn hon fött.” Och barnet är inte heller ett ting, utan en människa. 

I det ögonblick man ser en annan människa som en ”möjlighet” – ens önskans förlängda arm, som därmed måste ge avkall på sina egna känslor, inleds maktrelationen. 

Det Schottenius kallar att ”slippa arbeta” kan i praktiken betyda att vara inlåst på kliniken i nio månader utan rätt att besluta över sin egen kropp.

För det är inte männen som kommer att föda barnen. Det är inte heller kvinnorna i Vasastan som kommer att föda barn åt kvinnorna i Bangladesh – för övrigt ett av de länder där infertiliteten är högst. Surrogatmödraskapets maktlinjer följer klass, kön och etnicitet utan att avvika. 

Schottenius argumenterar för det altruistiska surrogatmoderskapet genom att använda sig av det slitna exemplet med kvinnan som hjälper sin infertila syster. Alltid denna syster! Mindre än 0,2 procent av surrogatarrangemangen i världen går ut på att en syster föder barn – men detta exempel fortsätter att vara industrins poster girl. I de länder där endast altruistiskt surrogatmödraskap är tillåtet har en svart handel växt fram, där fattiga kvinnor låtsas vara vänner till familjen för att sen inte ha några rättigheter om de inte får betalt.

1 av 2
Surrogatföretaget Tammuz hemsida.

Schottenius förespråkar således en syn på barn, inte som varor, men som bytesobjekt. Om barns rättigheter skriver hon ingenting: hur ställer hon sig till barnkonventionens artiklar 7 och 9? 

Hon säger sig vara emot kommersiellt surrogatmödraskap, men kan inte låta bli att ändå slå ett slag för det genom att hävda: ”Samtidigt är kvinnor oftast förmögna att fatta viktiga reproduktiva beslut. En kvinna i ett fattigt land, som arbetar som ett djur, som i den situation hon befinner sig genom att bära ett barn får flera årslöner, skolgång till sina barn, näringsrik kost, god läkarvård och slipper arbeta under ett år, förstår förmodligen sitt eget bästa.”

Jag förvånas inte av att Tammuz, surrogatföretaget som annonserar 30 procent rea på ukrainska barn, lagt ut Schottenius text på sin hemsida. Hennes beskrivning låter nämligen som om den vore hämtad därifrån. Verkligheten är dock en helt annan, som jag skriver i min bok Varat och varan från 2010. Kvinnorna tjänar sällan flera årslöner, utan merparten av pengarna går till företagen och advokaterna.

FN rapporterar att trafficking är vanligt inom industrin och att kvinnorna övertalas med falska premisser, något jag själv kunde se då jag besökte Mexiko. I delstaten Tabasco finns bostadsområden där varannan kvinna lockats att bli surrogatmor och där företaget lovade att de skulle få träffa sina barn regelbundet. Detta skedde inte, dessutom fick en av kvinnorna hiv genom inseminationen.

Det Schottenius kallar att ”slippa arbeta” kan i praktiken betyda att vara inlåst på kliniken i nio månader utan rätt att besluta över sin egen kropp. I Indien implanteras rutinmässigt tre till fem embryon varpå de som köparna inte önskar aborteras bort utan kvinnan tillfrågas. Vanligt är att köparna önskar tvillingar. 

Även i USA och Ukraina innebär surrogatkontrakten att kvinnan fråntas rätten att besluta om sin kropp. Hon får inte ha sex, resa, måla naglarna eller själv fatta beslut om eventuellt fostervattensprov eller abort. 

Vill hon avsluta graviditeten mot köparnas vilja kan hon bli stämd för kontraktsbrott. I händelse då kvinnan hamnar i koma är det inte hennes familj, utan köparna, som beslutar om livsuppehållande åtgärder och har rätt att hålla henne vid liv tills barnet kan plockas ut via kejsarsnitt.

Kan det sägas tydligare: surrogatmoderns själva liv tillhör inte henne själv, utan köparnas?