ÅSIKT

Demonstrera rätten att knulla till ljudet av dunk dunk dunk!

Kristofer Andersson om en nykonservativ tid

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Sandrew
”Älskande par” och andra av Mai Zetterlings filmer utgör en prototyp till nu ifrågasatt frigörelse, skriver Kristofer Andersson.

Vi lever i en reaktionär och nykonservativ tid. En rimlig motståndshandling är att skylta med perverterat liggande.

Mai Zetterling skulle ha fyllt 94 i dag. Därför är vi sexpositiva i kväll. Regissörens filmbukett från 60-talet – Älskande par, Nattlek, Doktor Glas och Flickorna – utgör en prototyp till en nu ifrågasatt fri­görelse. Zetterling skissade sina dialoger med blyerts, men hennes verksamhet var hardcore. Expressen beskrev hennes konstnärskap som ”förstockade menstruationer”. Zetterling gick i exil.

Minns detta, nu när den lilla sexuella offentlighet vi har antingen är plågsamt käck, eller dömande. Pride sägs sedan länge handla om rätten att älska vem du vill (vilket typ alla tycker är jättebra) och inte alls om rätten att knulla vem och hur du vill (vilket färre tycker är jättebra). Sällan har det varit viktigare att gapa högre om perversioner, i en era då inga lösa trådar tillåts sticka ut från samhällskavajen – ingen vill se dig, än mindre höra dig.

Reaktionärer vet att det bästa sättet att hindra människor från att leva det liv de önskar, är att bomma igen deras mötes­platser

I Stockholm har bostadsrättskarriärister, med Miljöförvaltningen i strypkoppel, satt i system att stänga ned alla former av subversiv/kulturell verksamhet. Kägelbanan rök i ett kreativt samarbete mellan lokal grannsamverkan och den förmodligen väldigt kontorssugna fastighetsägaren Jakob Johanssons holdingbolag Maelir. Innan dess en queerbar. Tiden före: Bar efter bar, scen efter scen, klubb efter klubb. Polisens antirejvbuss rullar.

Reaktionärer vet att det bästa sättet att hindra människor från att leva det liv de önskar, är att bomma igen deras mötes­platser. De kommer att säga att de gör det av omsorg.

Allt hänger samman: På Insta­gram noterar jag hur förmodat ­öppensinnade vräker ur sig kommentarer mot en kvinnlig lärare – ouppfostrad nog att yttra sig om sitt sexliv offentligt – om att ungarna borde tas ur plugget. Hennes partner avfärdas som porrskadad, ity partnern är möjligen inte monogam. Kampanjen Porrfri barndom jobbar som Hem & Skola en gång jobbade – med läbbiga spökhistorier. På andra ­sidan jorden: Alabamas män dömer livmödrar till födsel. I EU: Adaktusson domderar mot aborter.

Jag sprayar texten med rött: Det här är inte bastardernas tid, det är skräckens tid. En perverterad parning mellan konservatism, wokepatruller och välputsade Linkedin-­karriärister försöker hålla oss i schack. 

Tänd därför ett ljus för Mai Zetterling. Sedan bör den decimal i huvudstaden vars hjärta ännu hänger rätt bege sig till Technobastun. Demonstrera där för rätten att knulla lysergiskt, till ljudet av dunk dunk dunk – Italo! Disco! Acid house! – utan att gnällande grannar gråter. Du som ämnar klaga bör slängas in i ett vadderat rum; du bör bestjälas på din makt. 

avKristofer Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM