Vi vill inte avskaffa polisen - utan omfördela resurserna

Forskarna Amin Parsa och Ida Nafstad förklarar för sina kritiker vad de menar med att ”nedmontera polisen”

Av: Amin Parsa, Ida Nafstad

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT. I lördags (18 juli) publicerade vi en debattartikel i Sydsvenskan där vi pläderade för färre poliser och nedskärning av polisens verksamhet.

Parollen ”nedmontera polisen” har lett till missförstånd och en hätsk debatt i sociala medier, bland annat med bidrag från justitieminister Morgan Johansson, som kallade artikeln för "årets mest verklighetsfrånvända debattinlägg" och polischefen Erik Nord, som menande att det handlade om "aktivism hjälpligt maskerad till vetenskap”.


Begreppet refererar till det engelska defund the police, ett uttryck som är svårt att fånga i svensk översättning. Det syftar inte till att avskaffa polisen, utan om att flytta över både pengar och uppgifter från polisen till andra instanser så som sociala myndigheter och lokalsamhällets organisationer.

Att kritiskt diskutera hur vi lever tillsammans i ett samhälle och föreställa oss andra, rättvisare, sätt att organisera samhället på är nödvändigt inom akademin och i den offentliga debatten. Och vad vi båda forskare vill göra är att ifrågasätta uppfattningen om att fler polisingripanden skulle vara det enda och självklara svaret på sociala problem. På så sätt knyter ”nedmontera polisen” an till en lång tradition av kriminalpolitiska debatter i Sverige i vilka forskare och experter utmanar idén om att hårdare tag, längre straff och fler poliser är lösningen på sociala problem.

Så trång har debatten blivit, att själva idén om att resurser borde läggas på annat än tvivelaktiga övervakningsteknologier och belägringsliknande jätteprojekt som Rimfrost, uppfattas som verklighetsfrämmande.


I dag är det som kriminologiprofessorn Magnus Hörnqvist kallat ”kriminalpolitik som överbudspolitik” så dominerande i svensk debatt att den som, med gott stöd i internationell forskning, påstår att det finns andra, mer effektiva sätt att skapa trygghet i samhället riskerar att mötas av hat, hån och hot. Så trång har debatten blivit, att själva idén om att resurser borde läggas på annat än tvivelaktiga övervakningsteknologier och belägringsliknande jätteprojekt som Rimfrost, uppfattas som verklighetsfrämmande.

1 av 4
Justitieminister Morgan Johansson twittrade hård kritik.


I samband med Black Lives Matter-rörelsens kamp har frågan om polisens resurser blivit viktig i USA. I Minneapolis stadsfullmäktige diskuteras förslag på att upplösa polisen och bygga upp en ny säkerhetsinfrastruktur från grunden. I New York och Los Angeles förs en del av polisbudgeten över till hälso- och socialvård samt arbetslöshetsbekämpning.

Vi kan också hämta inspiration från Norge, där uniformerade poliser inte bär vapen

När vi skriver att vi önskar en debatt om ”en nedmontering av polisen” är det just sådana möjliga åtgärder vi syftar på – inte att polisen ska avskaffas, utan att andra instanser ska stärkas och prioriteras. Vi kan också hämta inspiration från Norge, där uniformerade poliser inte bär vapen, och där alternativ till repressiva åtgärder bland annat styrs av principer kring reparativ rättvisa, medling, försoning och dialog. Andra exempel på alternativ till polisarbete är att främja civilsamhällets initiativ, såsom mödraorganisationer mot våld, nattvandringar, och stödgrupper, som synts i bland annat Rosengård och Husby.

Här ser vi en stor potential och något för Sverige att investera i.


De senaste dagarna har vi fått erfara att människor kan bli chockade av kravet på att polisens roll bör reduceras. Kanske spelar myter kring polisen och dess funktion in? En myt är att poliser ägnar största delen av sin tid åt att bekämpa brott. Studien Vad gör egentligen polisen? av Stefan Holgersson och Johannes Knutsson (Linköpings universitet, 2012) visar att det inte stämmer. Polisens arbete domineras av aktiviteter som inte är brottsrelaterade, som administration inne på polishuset. En annan myt är att närpolisverksamhet stärker lokalsamhällen, men bevis för detta saknas.

En annan vanlig invändning mot att ”nedmontera polisen” som vi också kunde höra närmast från justitieminister, Morgan Johansson, är att boende i så kallade utsatta områden ofta kräver eller välkomnar polisiär närvaro. Polisforskaren Alex Vitale har dock påpekat att vad som utelämnas från sådana påståenden är att lokalsamhällen också efterfrågar bättre skolor, bostäder och jobb, men att sådana tjänster mer sällan erbjuds. Människor som bor i ekonomiskt utsatta områden bör ges många olika möjligheter för att förbättra sin individuella och gemensamma situation, så att trygghet kan skapas från grunden.


Sverige är inte USA, den svenska rasifierade befolkningens erfarenheter skiljer sig på flera avgörande sätt från afroamerikanernas, och polisen har olika roller i de båda samhällena. I Sverige finns också redan en välfärdsstat. Dessa skillnader innebär emellertid inte att Black Lives Matter-rörelsens krav att ”nedmontera polisen” inte har relevans i Sverige. Vi hoppas att mobiliseringen i USA ska återuppväcka den progressiva och humanistiska kriminal- och socialpolitiska diskussionen i Sverige. Vårt samhälle har förutsättningar att bli mer harmoniskt, jämlikt och säkrare om vi stärker mekanismerna för omsorg på bekostnad av mekanismer för övervakning, kontroll och repression.


Ida Nafstad
filosofie doktor och biträdande lektor vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet.
Amin Parsa
juris doktor i folkrätt och forskare vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.