ÅSIKT

POlitiken hos Enquist

Claes Wahlin spanar efter socialdemokraten i författarens samlade pjäser

Foto: BEATA BERGSTRÖM
Anita Björk och Harriet Andersson som Siri von Essen och Marie David i Dramatens legendariska uppsättning av Tribadernas natt, 1976.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

PO Enquist har rykte om sig att vara politisk. Hans socialdemokratiska sympatier är välkända, men hur är det egentligen med hans dramatiska författarskap? Utgivningen av hans samlade dramatik i två volymer har försetts med varsin underrubrik, Kammarspelen respektive De politiska.

Skulle hälften av dramerna vara politiska?

Chez nous och Mannen på trottoaren skrevs tillsammans med Anders Ehnmark. Båda pjäserna har satiriska ambitioner. Den förstnämnda skildrar kvällspressens cynism, där reella nyheter och skandaler hamnar längst bak på sidan 23, medan tårdrypande historier slås upp på löpsedlarna.

Satiren saknar inte aktualitet och torde kunna uppskattas oberoende av ideologisk hemvist. Mannen på trottoaren, där­emot, har tiden rymt från. Diskussionen om vänsterns splittring må ha fortsatt, men alls inte längre av de skäl som pjäsen anför. De hårda ideologiska fraktionerna med rötter i Kina eller dåtida Sovjet hör 70-talet till.

Foto: ULLA MONTAN
P O Enquist debuterade 1961 med ”Kristallögat”. Genombrottet kom 1964 med MAgnetisöresn femte vinter.

Ännu en pjäs som i alla fall delvis kan betecknas som politisk är Magisk cirkel från 1984. Den är här placerad bland kammarspelen, trots att den rör sig kring det danska vänsterpartiets ledare Aksel Larsen, som tvingades avgå 1958 efter att ha avslöjats som förrädare i förhör med nazisterna under kriget. Övriga pjäser beskrivs hellre med ord som existentiella eller moraliska.
Enquists författarskap, som Per Svensson i sina förord påpekar, hänger tätt samman. Inte bara för att Enquist själv har förvandlat sina romaner Blanche och Marie och Livläkarens besök till pjäser, utan för att tematiken går igen.

Politiken i pjäserna är en väg till något djupare, en människosyn och samhällssyn som visserligen har ideologiska rötter, men som inte låter sig hänföras till partipolitiska ställningstaganden.
Verkligheten, den historiska såväl som den dokumenterade, är en av alla de samtalspartners som pjäserna tar i anspråk. Debuten som dramatiker med Tribadernas natt 1975, kanske fortfarande hans bästa pjäs, ställer August Strindberg och Siri von Essen på scen.

Foto: AFTONBLADET ARKIV
Aksel Larsen, huvudpersonen i ”Magisk cirkel” (1984).

Detta var ganska vågat. Ännu hade inte den postmodernistiska litteraturleken nått Sverige och friteatern var betydligt mer intresserad av aktuella missförhållanden i samhället, än av Strindberg och hans kvinnosyn.

Feminismen, som närmast är genetiskt betingad i Enquists fall, slog dock an och nästan alla pjäser som Enquist har skrivit har starka kvinnor i de bärande rollerna. 

Blanche och Marie, som utspelar sig på mentalsjukhuset La Salpêtrière där Charcot i slutet av 1800-talet visade upp hysterikor med bland andra Freud som assistent, är mer intresserad av Marie Curies eller Jane Avrils berättelser, än Freuds och Charcots.


Så fortsätter det: Maria Stuart och Elisabet i pjäsen som signifikativt bär den förras namn, inte Englands regents.

Fedras reflektioner kring sin åtrå till sin styvson Hippolytos, i Eclipsen, har mer att berätta än konungen Theseus, liksom de tre åldrande systrarna i Moskva, omskrivningen av Tjechovs Tre systrar, eller Selma Lagerlöf och Tora Teje i den ganska svaga Bildmakarna. Medberoende-tematiken låg nog för nära Enquist själv.

Alla dessa historiska personer som befolkar Enquists pjäser, alla litterära figurer som dyker upp och får repliker som ekar av ursprungsförfattarnas, vad tjänar de till egentligen? En sak är att Enquist har sagt att hans intresse för teater handlade om att arbeta i ett socialt sammanhang, tillsammans med andra; teatern som ett idealsamhälle i miniatyr.

Men han behöver ständigt ett material att utgå ifrån.

Fantasin svävar inte fritt, den behöver något handfast för att lyfta. Han hade ju skrivit dokumentärromaner, fiktioner som lägger sig nära den verklighet de vill ifrågasätta och kritisera. Så även med pjäserna, de kan bäst beskrivas som frågedramer.


Han söker sig under den politiska nivån för att se vad som gör oss mänskliga. Där spelar brotten och själens sprickor roll: Aksel Larsens politiska förräderi, Charcots utnyttjande av vanföra kvinnor eller drottning Elisabets maktlystnad. Ingen människa är, med en ofta upprepad beskrivning, gjuten i ett stycke, helst ska hon vara som ett ostron som får en droppe citron på sig: den svider, alltså lever hon.

Uppsättningar av Enquist är inte alltid lyckade, idéstoffet får alltför sällan det kött som en teaterscen kräver. Som läsdramer är de mer stabila, idéerna talar både med läsaren och till henne.

FAKTA

DRAMATIK


»  Dramatik 1
Kammarspelen

»  Dramatik 2
De politiska

Per Olov Enquist
Förord och kommentarer: Per Svensson
Norstedts