Kultur

Spola skammen för att kunna spola kröken

Den obotliga alkoholismen är en myt

Av: 

Margit Richert

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Med hjälp av läkemedel som sätter sig på de receptorer som gör det kul att dricka kan man kontrollera sitt drickande, skriver Margit Richert.

Med hjälp av läkemedel som sätter sig på de receptorer som gör det kul att dricka kan man kontrollera sitt drickande, skriver Margit Richert.

Foto: getty / Anthony tian

KULTUR

Jag gjorde ett experiment. Jag fann mig själv på en kultur- och hållbarhetskonferens i Boden, så som vanligt drack jag mig full. Inte applakat, jag var babblig men rar. Jag sjöng två av mina favoritartister – Joni Mitchell och Kesha – på karaoke. Jag kan inte sjunga. Sedan passade jag på att ha ett meningslöst litet fyllebråk med min man innan vi somnade.

På vägen hem hulkgrät jag, så mycket skämdes jag i den klass 1-varningsångest som det innebär att köra med sommardäck när snöstorm väntas. ”Jag ska aldrig mer sjunga”, pep jag till min arme make som alltid uppmuntrat mig att våga det jag inte vågar. 

Den skammen, dygnet runt, år ut och år in, i varje möte, i varje tanke – utom i just alkoholen, den låtsaslindrande låtsasvännen – det är i det bakgrundsbruset man lever om man är en person som dricker.


Jag undviker medvetet att använda ordet alkoholist, eftersom det är så starkt att det låser in en hel människas komplexitet i en en enda hårdknuten identitet. 

Så kan det förstås kännas för den som är mitt i helvetet. Men det kan också stå i vägen för att söka hjälp för den som ”bara” dricker för ofta, ”bara” blir skitfull de få gånger hen dricker, ”bara” sitter fast i ett skitprekariatjobb och behöver döva fysisk eller psykisk smärta varje kväll när ingen ser boxen bakom gardinen. ”Riktiga alkoholister” vet man ju hur de ser ut. Eller? Bilden har börjat nyanseras.

För nog talas det en del om kända människors alkoholproblem. Lite uttjatat, tyckte denna sidas Jack Hildén, med ungdomens välförtjänta oförstånd. Han ville hellre höra från någon mitt i skiten. Varsågod, Jack, jag hoppas du läser.

Och jag hoppas att du vet att hela vår bransch är marinerad i frilansande alkoholromantik och -problematik. För den enda gången man inte kan skriva är när man dricker. Eller visst, det kan man, men det brukar anas på resultatet. Alkoholen är den enda ledigheten för många av oss arbetsnarkomaner.


Experimentet då? Jo, jag kommer till det. Men först en liten bakgrund. 

Anonyma Alkoholister vill inte gärna läcka statistik på hur många som tar sig igenom alla tolv stegen och faktiskt nyktrar till. Till dem som lyckas är det bara att säga: grattis! Det rör sig om någonstans mellan fem och sju procent, enligt Lance Dodes, Harvardprofessor i psykiatri som skrivit en hel bok om problemet med AA. 

Det är inte så konstigt att deras metoder inte alltid funkar, med tanke på att AA inte är baserat på vetenskap, utan på en idé från 1935 om att ifall man inte klarar tolvstegsprogrammet så har man helt enkelt inte försökt nog. Många anstränger ihjäl sig av misslyckandet.

Hos AA lär man sig också att alkoholism är en, enskild, livslång sjukdom. Det enda problemet med det är att det inte är sant. Anonyma Alkoholister gör fantastiskt gott för dem som blir hjälpta. Men det är farligt när deras berättelse skapar den helt dominerande bilden av ”alkoholisten” – till och med, i allt för stor utsträckning, i en profession som borde veta bättre, nämligen läkarkåren.


För det finns andra sätt att se på saken. Man kan tala om sårbarhet, riskdrickande, varför Jeppe super, att vara människa i en omänsklig värld, en samhällsångest som skenar i takt med klimat och kapitalism, om att man inte är en människa i hela sitt liv, utan många, som den välrenommerat finurlige brittiske filosofen Galen Strawson envist hävdar (läs honom gärna, det är som att bli full för första gången, minus bakfyllan).

Och man kan tala om behandlingar. Jodå! De finns. Med hjälp att identifiera hur och varför man dricker, och med läkemedel (naltrexon, campral) som sätter sig på de receptorer som gör det kul att dricka, kan man faktiskt programmera om sig.

Hos AA lär man sig att alkoholism är en, enskild, livslång sjukdom. Det enda problemet med det är att det inte är sant

Ungefär så här: man tar en tablett varje gång man tänker dricka. Sedan dricker man. Ganska snabbt fattar då den underbart plastiska hjärna vi begåvats med att det inte är lönt att be om sprit som lösningsmedel på alla vardagsproblem. Somliga kan hitta tillbaka till ett ”normalt” drickande genom denna metod: låt oss kalla det att kunna ha en flaska vin hemma utan att hela tiden någonstans i bakhuvudet veta att den trots alla goda föresatser skamfyllt kommer att korkas upp samma kväll.


För vågat? Ja, men då finns det ett annat sätt! Man tar tabletter varje dag i resten av sitt liv. Så behöver man kanske aldrig mer dricka. Och även om man faktiskt gör det får man kämpa duktigt för att få i sig alkoholen, eftersom det helt enkelt inte är lika kul för hjärnans belöningssystem. Skademinimering, som det heter.

Jag skjuter in det redan här. Ska du söka hjälp, var redo att läsa på själv, och ge dig inte förrän du hittar en läkare du litar på, och som du känner dig trygg med. Ta gärna med dig någon som älskar dig trots allt, och som kan hjälpa dig att föra din talan, för det är lätt att man börjar böla så mycket att orden inte kommer ut – extra viktigt om du är kvinna, eftersom en hel del läkare är misogyna, som samhället i stort. I värsta fall kan du få ett hånleende och ett paket antidepp i utbyte mot att du just blottat din själ.


Det finns som bekant andra sätt att sluta dricka. Kognitiv beteendeterapi, vänskap, kärlek, att medvetet utsätta sig för social kontroll. Självmord. Det är nog det mest effektiva sätt vetenskapen känner till. Det är ju vad det leder till, för de mest handlingskraftiga av oss som inte får, eller vågar be om, hjälp. För vet ni vad som faktiskt står i vägen för den hjälp man vet mer än någon annan att man behöver? Det är samhällets, allas vår bild av ”alkoholisten”. 

Inför den här texten skrev Daniel Suhonen till mig att ”alkoholismen är den stora ideologiska strömningen i folkdjupet”. Med det menar han att svensken har en historisk kluvenhet till alkohol. Vi reglerar den (bra), vi tar rejäla helgfyllor och dricker numera även veckodagskontinentalt (dåligt). Alla känner någon som drabbats av alkoholen. Barn växer upp med men för livet. Kvinnor slås ihjäl. Levrar ger upp. Och så denna massiva tystnad som ligger som ett bakfyllesvettigt täcke över de svenska nejderna.

Jag skäms inte längre, och därför satte jag mig ner och skrev den här texten. Och snart ska jag börja ta sånglektioner

Ilskan många känner mot den som dricker sönder relationer och sina egna och andras kroppar är inte konstig. Om den där förbannade människan bara tog sig i kragen … Det är svårt att inte se sig själv i andra, och ibland kan det gå snett. Jag vet få som super som gillar att supa.

Det är nämligen så att skammen – den där skammen som fick mig att aldrig mer vilja sjunga – den där skammen står i vägen för väldigt mycket.


Och det är här mitt experiment kommer in. Jag är en så kallad riskdrickare. Förr söp jag mig medvetslös så fort jag kunde, för att jag inte ville leva. Nu vill jag leva, och kan för det mesta hålla mig rimligt nykter. Förutom i tider av stress. Och det har varit tider av stress för mig nu, med boksläpp och flytt och corona och chocken i att ha fått verkliga vänner för nästan första gången i mitt liv.

När jag kommit hem från Hotell Bodensia och gråtit färdigt tog jag en naltrexon. En liten vit tablett. Och en stund senare tog jag dessutom en klunk hembryggt, fantastiskt gott blåbärsvin. Det smakade … fantastiskt gott blåbärsvin. Men det var också allt det var. Jag ville inte ha mer, ville inte döva ångesten, utan lät den bränna igenom mig. Jag skäms inte längre, och därför satte jag mig ner och skrev den här texten. Och snart ska jag börja ta sånglektioner. 

Be om hjälp. Den finns. För att spola kröken måste vi spola skammen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Förbanna inte mörkret – vi behöver det

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Alkohol

Anonyma Alkoholister

Psykisk ohälsa

Kapitalism

Stress

Relationer