Mejla

Karin Pettersson

Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna

Vår tids mest hyllade litteratur är den som stryker de läsande medelklasskvinnorna medhårs

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Elin Cullhed fick förra året en August för romanen ”Eufori” – ett exempel på litteratur som skildrar ett ”medelklassliv av medelklassförfattare för en medelklasspublik”, skriver Karin Pettersson.
Elin Cullhed fick förra året en August för romanen ”Eufori” – ett exempel på litteratur som skildrar ett ”medelklassliv av medelklassförfattare för en medelklasspublik”, skriver Karin Pettersson.

KULTUR

Jag ägnade jullovet åt att läsa ett dussintal av förra årets mest hyllade svenska romaner, äntligen fanns tiden. Jag hade sett fram emot att få överväldigas av språk och nya berättelser. Fram trädde i stället en bild av ett – med några viktiga undantag - mediokert bokår 2021 och läsningen lämnar mig med en rad frågor om både litteraturkritikernas och Augustjuryns omdöme. Och om kulturjournalistiken.

Särskilt hade jag sett fram emot att läsa den Augustprisade Eufori av Elin Cullhed – med de lovord boken fått måste den ju vara urstark. Det var den tyvärr inte.

Jag har inga principiella invändningar mot det som lite krångligt kallas exofiktion, att använda en historisk person och fylla dennes liv med en starkt subjektiv position, som Joni Hyvönen beskrev genren på dessa sidor. Förra årets hyllade fiktionaliserade biografi över Thomas Mann av den irländske författaren Colm Tóibín är ett bra exempel på vad den förmår, eller varför inte Hillary Mantels prisade romantrilogi om Thomas Cromwell. Rätt använd är metoden ett sätt att öppna dörren till möjliga läsningar av historien.

Men när jag läser Eufori så ser jag något annat; en vad det verkar självbiografisk berättelse om rätt banala relationsproblem och medelklassliv hälls in i två kända människors livsskal för att göra den mer intressant. Eufori skildrar det sista året i författaren Sylvia Plath och poeten Ted Hughes relation. Vad läsaren vet är att den bipolära Plath ett par månader efter att romanen sätter punkt tar sitt eget liv, att hon sedan blir en feministisk ikon, en patriarkatets martyr.

Eufori solidariserar sig med Plath och bekräftar mainstream-tolkningen att hon drevs till självmord av Hughes brutalitet och otrohet. Kvinnan är offret. Mannen vill åka och fiska när hans fru är nyförlöst. Boken tillför inget nytt utan gör om något den redan kända berättelsen mindre.

Jag undrar, med Pahnke, om Eufori helt enkelt inte är en perfekt optimerad roman för vår tid och specifika offentlighet

Jag vill inte vara för hård mot en bok som också har förtjänster, det som intresserar mig är framför allt varför den hyllas på det sätt den gör. I veckan skrev Elina Pahnke en sylvass text i Sydsvenskan som handlade om den amerikanska författaren bell hooks och statsministerns papperslösa städerska, men också om kulturjournalistiken i bred mening. Den fick mig att tänka på mottagandet av Cullheds roman.

”Det senaste året har jag följt hur offentlighetens kvinnor fastnat i sina egna spegelbilder, hur vårt stegrande klassamhälle och utdöende välfärdssystem inte gör avtryck på kultursidorna, eftersom kvinnorna där är upptagna med att diskutera sina rynkor”, skrev Pahnke.

Jag undrar, med Pahnke, om Eufori helt enkelt inte är en perfekt optimerad roman för vår tid och specifika offentlighet. Den stryker läsande kulturkvinnor medhårs och bekräftar deras självbild. Kanske ligger något av samma mysiga igenkänning bakom en del av hyllningarna av Lydia Sandgrens Samlade verk förra året, en roman som jag visserligen tyckte mycket om, men som också beskrev en litterär medelklasstillvaro. Dagens Nyheters Åsa Beckman menade att det var bokens episka anslag som gjorde att kritikerna tappade koncepterna, men kanske är det enklare än så. Det är härligt att bli sedd, igenkänd, viktiggjord.

Missförstå mig inte. Jag menar givetvis inte att litteratur bör handla om Viktiga Ämnen som kapitalismen eller klimatkatastrofen för att kunna vara bra. Men det är värt att notera om det är så att skildringar av medelklassliv av medelklassförfattare för en medelklasspublik värderas högre än annat. Det är i så fall ett tecken på en kulturell och litterär värld som smalnar och gör sig själv irrelevant.

Så vad ska man göra, frågade sig Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson när han nyligen beklagade sig över kulturjournalistikens inskränkthet. Byta åsikter? Flytta till Sudan eller Haiti? Men också den positionen blir en slags flykt i sin orimlighet.

Jag tror att Elina Pahnke är inne på något viktigt, och det är att medelklassens kvinnor är de nya maktgubbarna på parnassen, köttberget. En ny jätteproppen Orvar fast nu snarare med namnen Karin/Åsa/Anna som bräker och vältrar sig i gamla oförrätter, skriver om relationer, skönhetsingrepp och väninnemiddagar och tycker att de förtjänar allt för att de (vi) minsann har fått kämpa. Som samtidigt och därmed inte längre ser vilka röster som inte hörs.

Det finns ingen flykt undan vare sig privilegier eller klassposition, utan bara en fråga om vad man gör av det man givits

Pahnke citerar bell hooks i sin text: ”Genom att identifiera sig själva som 'offer' kunde de undvika att ta ansvar för sin roll i upprätthållandet och bevarandet av sexism, rasism och klassförtryck”.

Jag märker att jag nu är på väg in i en ännu mer bekväm och manipulativ offerroll – den självhatande – och där vill jag inte hamna. Det finns ingen flykt undan vare sig privilegier eller klassposition, utan bara en fråga om vad man gör av det man givits. Jag tänker inte flytta till Haiti, däremot fundera mer på vad vi beskriver och vilka som får utrymme att göra det.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Av: 

Karin Pettersson

Publisert:

LÄS VIDARE

Det här vet jag om hur papperslösa utnyttjas

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteratur

exofiktion

Romaner

Elin Cullhed