Kultur

Ukrainakrisens förlorare är alla fredliga européer

En stor kampanj för en militarisering av Europa är på gång

Av: 

Göran Therborn

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Från gränsbyn Kruymske i Luhansk, östra Ukraina.
Från gränsbyn Kruymske i Luhansk, östra Ukraina.

KULTUR

I allt upphetsat skrivande och pratande om Ukrainakrisen tycks ingen ha uppmärksammat hur snarlik den är Kubakrisen 1962, men med USA och Ryssland/Sovjetunionen i ombytta roller. Då var det USA som kände sig hotat, av sovjetiska planer på att installera missiler på Kuba.

USA hade visserligen nio gånger fler interkontinentala raketer än Sovjet och bombplan och raketer i Europa och Asien. Varken USA eller Sovjet hade några konkreta planer på att angripa motparten.

Men geopolitiker och militärer som styr stormakter har en särskild känslighet för sin ”säkerhet”. President Kennedy var några timmar från att börja bomba Kuba, invasionstrupper samlades i Florida. Ingen i väst hade någon tanke på Kubas ”suveränitet” och ”territoriella integritet”.


Det kunde bli en kompromissuppgörelse därför att då fördes inte utrikespolitik på presskonferenser och med valkampanjretorik. Ryssarna backade, fartygen med raketer vände och raketramperna monterades ned. Kennedy lovade att inte invadera Kuba och gav sin bror Robert i uppdrag att muntligen framföra till Sovjets ambassadör att de amerikanska raketerna i Turkiet diskret skulle dras bort.

Nu är det Ryssland som känner sig hotat av Natos expansion, med trupper och krigsspel vid Rysslands gränser. Som civil medborgare kan man ju tycka att Nato-hotet mot Ryssland inte är så påtagligt, lika lite som det sovjetiska var mot USA 1962. Men det är inte så som säkerhetspolitiker och militärer tänker.


Och alla de som håller med Ann Linde och överbefälhavaren om att ”ett väpnat angrepp på Sverige kan inte uteslutas” borde logiskt ha lätt att förstå den ryska ledningens oro inför att bli inringad av en fientlig militärallians. Nato är ju ingen middagsklubb utan en krigsorganisation med stor erfarenhet av offensiva krig, mot Serbien 1999, mot Irak, Afghanistan och Libyen.

Biden och USA:s trogna medlöpare har dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag.

En kompromisslösning på den aktuella krisen försvårades från början av Rysslands krav på officiella skriftliga garantier för ett stopp på Natos utbredning i österut. Lavrov borde ha begripit att något sådant vore politiskt omöjligt för Biden att skriva under.


Biden och USA:s trogna medlöpare har dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag. Både Biden och Boris Johnson ligger riktigt illa till på hemmaplan, och båda minns säkert hur Kennedys popularitet steg efter Kubakrisen.

Krisens stora förlorare är Europas fredliga medborgare, vars politiska representanter ägnar sig åt att militarisera kontinenten och att förbereda omfattande ekonomiska krig mot Ryssland, väl medvetna om att dessa inte bara kommer att skapa lidande för ryssarna utan också ekonomiska problem för EU:s medborgare – utan att ge någon politisk effekt.


Senast det var utbredd krigsentusiasm i Europa var i augusti 1914. Mobiliseringarna för krig understöddes högljutt av alla stora medier, de allra flesta politiker och massor av folk på gatan. Världskrigets verklighet tystade krigsjublet.

I januari 2022 har krigsviljan kommit tillbaka, om man får tro en stor opinionsundersökning beställd av EU:s European council on foreign relations: ”Om Ryssland skulle invadera Ukraina, vem bör komma till Ukrainas försvar?”. Nato och EU, tycker ungefär 60 procent, ”mitt eget land” svarar 43 procent. Störst är stridsviljan i Polen, två polacker av tre anser att Polen ska ingripa. I Sverige vill bara en tredjedel att Sverige ska stå utanför, medan 43 procent vill intervenera.

Högerpolitikerna i riksdagen uppfattar Ukrainakrisen som svensk Valborg, ju mer bränsle på bålet dess bättre

På den utstuderat luddiga frågan om ett ingripande för Ukraina är ”värt risken” ”av hot om rysk militär aktion” finns det fler krigsanhängare än motståndare bara i Polen, Rumänien och Sverige (39 mot 37 procent i Sverige). ”Mest bekymmersamt”, säger rapportens författare, ordförande Krastev och direktör Leonard, ”är att franska och tyska medborgare är bland de minst villiga.”.


Den öronbedövande och entoniga mediekampanjen i Europa har haft effekt, vilket också visas i Natos förflyttning av trupp, missiler och stridsplan till ryska gränser. Men det frågas inte öppet: Ska Nato/EU/ditt land gå i krig med Ryssland för att försvara regimen i Ukraina? USA har försiktigtvis förklarat att dess militär inte ska sättas in i Ukraina.

En stor kampanj för en militarisering av Europa är på gång, där det svenska politiska och mediala etablissemanget också är engagerat. Högerpolitikerna i riksdagen uppfattar Ukrainakrisen som svensk Valborg, ju mer bränsle på bålet dess bättre, och föreslår hissande av Nato-flagg och vapensändningar till Ukraina.

”Fasthållandet vid drömmen om ett fredligt Europa har blivit omöjligt efter den här krisen”, säger Totalförsvarets forskningsledare Robert Dalsjö med ett stort leende i Aftonbladet (18 feb). En kompromiss av typ Kubakrisens lösning kan han inte ens tänka sig, allting i riktning mot en fredlig uppgörelse ser han som att ”offra Östeuropa”. Diskussionen i Foreign Affairs är mer mångsidig och nyanserad än svenska ”experter”.


Rysslands erkännande av Donbassrepublikerna, vars medborgare redan fråntagits ukrainska pensioner och andra sociala rättigheter, har minskat kompromissutrymmet och ökat krigsrisken. Putins tal om Ukraina på måndagen påminde om Churchills om Indiens självständighet i parlamentet 1947, om än inte fullt lika föraktfullt i imperialistisk nostalgi och arrogans: ”Nehrus regering har varit katastrofal … och följden har blivit omfattande degeneration och demoralisering. Korruptionen breder ut sig. Man pratar om frihet för Indien, men friheten har kringskurits sedan regeringen Nehru kom till makten.”

Men trots den intensivt odlade Ukrainaromantiken i Väst måste ursprunget till Donbasskonflikten kommas ihåg: EU:s och USA:s ekonomiska påtryckningar, och till slut aktiva stöd, för ett delvis väpnat uppror för att ett djupt delat Ukraina ensidigt skulle vända sig västerut.

Två tredjedelar av västra Ukraina var för EU-anknytning, två tredjedelar i östra Ukraina för rysk anknytning. Innan man tar till alltför stora ord, bör man också minnas att det var just Nato som bombade Serbiens ”territoriella integritet” och erkände Kosovo. Krigsviljans återkomst är inte bara Ukrainas förtjänst. Den uttrycks också, till exempel, när Peter Hultqvist kan säga att det ”är absolut nödvändigt” att Sverige krigar i Mali (!) – till dess att Malis regering sparkade ut Sveriges franska patron.

Rysslands och Natos agerande har skapat osäkerhet och otrygghet både för dem själva och för fredliga européer. EU-kommissionen spär på den upphetsade stämningen. Någonstans måste ändå en nedtrappning börja, om inte linan från augusti 1914 ska löpas fullt ut.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

De postsovjetiska folkens fiende är Putin

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Aftonbladet kulturs texter om Rysslands angrepp på Ukraina

Ryssland

Säkerhetspolitik

Utrikespolitik